En ensam ringduva hoar i skogsbrynet. Kanske väckte jag henne? Solens sista strålar stryker lätt grässtrånas vippor. I sänkorna anas redan nattfukten som kyliga stråk mot huden. Kroppen orkar knappt släpa sig fram, men vem bryr sig en blickstilla sommarkväll.
blogg@bureborn 
Yeah! Trolsk feeling! Var uppe till midnatt igår och såg fotbollen mellan Tyskland-Brasilien. Efter det gick jag ut genom den öppna altandörren och ställde mig barfota i gräset i den helt ljumma kvällen, fantastiskt!! Fantastiskt att springa också, även om det går barbalångsamt!
Åh, den som bara kunde hålla sig vaken till solnedgången! 😴😴😴
Långsam njuter längre.
Så också i kväll… och ännu en tid… men i söder en nästan full måne som förvarnar om mörka augustinätter. Här i Vallentuna har vi ingen fri nordvästhorisont utanför knuten, men väl planterade bollpilar (?), kring vilka mystiska, okända insekter svärmar i natten.
Staffan: Världen är ofta som allra vackrast när den nästan somnat eller nyss vaknat, tycker jag. Och så här i värmebölja (som jag inte är ngt fan av) är det ännu ljuvligare!
Malin: 😀
Anneliten: Du har ju alleles rätt!
Snitsaren: Mörka augustinätter är också vackra. Fast det var ju det däringa krånglet med pannlampan förstås. Om man ska springa i dem. Augustinätterna.
Pilträd och nattflyn doftar Medelhavsnatt för mig.
Wow, vilket underbart foto…!!!
Och exakt; Vad gör släpandet när man kan uppleva sånt? 😉
Malin: Man kanske borde övergå till att bli nattvandrare? 🙂
Magi!!!! Hade du varit superpigg hade du missat det!
Ingmarie: Det har onekligen sina fördelar att vara en snigel-löpare. 🙂