Varje morgon stiger Charlie Chaplin upp ur sängen hemma hos mig. Jag alltså. Med fötterna utåtvinklade. Stapplar in i badrummet med kort-korta steg. Går på skrå nedför trappan. Bredställ, vi vet. Det knastar i fotlederna ungefär som när man sätter sig i en torr, gammal skinnsoffa.
Lagom tills att frukostsmoothien står på bordet brukar fötterna ha återfått normalläget: tårna pekande framåt. Knirret har upphört (eller möjligen har jag blivit lomhörd av mixern). Jag kan flexa upp på tå. Halleluja!
Det tar ett tag numer. För hälsenorna att vakna och slemsäckarna att morna sig. Funderar på om jag borde försöka göra något åt det här. Som att sluta springa.
blogg@bureborn 
Känner igen mig! Fast här är det mest skoval som brukar påverka. En dag i högklackat gör det mycket värre. Kanske dags att uppgradera skogarderoben?
Välkommen som hangaround till klubb Morgonstel, men om knirket går över redan vid frukost har du en bit kvar till att bli fullvärdig medlem. Själv behöver jag springa en god stund innan lederna fungerar som de ska. Och för att svara på frågan: Ja, naturligtvis ska du sluta springa. Att klättra på väggarna (som du snart skulle göra) ger allsidigare träning. Vaddå skämtar?
Vad hette det sa du…?
”Sluta….. springa”………??? 😮 😉
Kram en annan knarrande tant!
Tyvärr är min slutsats densamma. När jag nu inte sprungit på 13 månader hoppar jag lätt upp ur sängen på mjuka (nåja) fotleder. Så var det inte förut. När jag sprang. Men dum som jag är vill jag ändå börja springa igen 🙂
Sluta springa?
Näääääää. Det går väl ändå inte för sig?
Hellre lite knarr på morgonen en stund än ett liv utan spring. Väl? 🙂
Tänk så bra det är med en blogg ändå. För då får man snabbt insikt i att Charlie Chaplin är normalläge för folk som springer. Och därmed alldeles, alldeles normalt! Att folk som inte springer antagligen skulle ta detsamma som ett bevis för att löpning kanske inte är alldeles nyttigt tänker jag slå värsta dövörat till för.
Ping: Grinar åt Peregrine | blogg@bureborn