Jag morgonjoggar inte ofta. Minst lika sällan springer jag sommartid på slätt underlag, som grusväg och asfalt. Nu gjorde jag både ock.

Jag sprang längs grusvägen förbi lilla Tomta. Alldeles på andra sidan diket körde en plöjande traktor. Långsamt. Jag segade mig förbi. Långsamt. Konstaterade att mitt morgontempo är marginellt snabbare än plöjningshastigheten i lerjord. Hann reflektera över tiltornas fallvinkel. Fylla sinnet med den tunga doften av fuktig jord. Nicka en hälsning åt traktorföraren. Smeka den gulblommande renfanan längs vägrenen. Man hinner mycket på hundra meter när man morgonjoggar med trög och svårväckt kropp.

Och springer man på snubbelsäker asfalt hinner man faktiskt uppleva mer av omgivningen än om man stirrar ett par meter fram på en skogsstig och fokuserar på att placera fötterna rätt mellan stenar och rötter. Slätlöpande lyfte jag blicken och såg de nasalt trumpetande tranorna som spankulerade över stubbåkern. Hörde skramlet när någon kallade in katten efter natten genom att slå skeden mot kattmatsburken. Log åt svalorna som svirrade över kyrktaket och sedan trädde sig likt pälor på elledningen nedanför prästgården. Noterade att lingonen redan rodnade i talldungen upp mot boulehallen och att ekollonen började växa till sig om magen.

Plogbillar som glänser i morgonljuset, skördade veteåkrar och mognande bär. Det doftar sommar som sakta går mot höst.