Grå tinningarnas charm har man ju hört talas om. Få nämner den grå utväxtens dito. Varför jag antar att den inte anses lika charmig. Och eftersom jag är en sucker för att få epitetet charmig färgar jag över min – Havannabrun.
Att färga hår innebär väntan. Och eftersom man ändå inte har något att göra så kan man ju lika gärna börja blogga igen. Efter ett drygt års envist tigande tystnad. Hepp!
(Eller så har man helt enkelt insett att det råder en akut brist på ställen där man får orera fritt och vilt om såväl viktigt som strunt. Om man inte har en blogg. En sån himla tur att man har en då!)
(Psst. Det kan också tänka sig att man saknat ett gäng vänner man inte träffat annat än ”här”. Bara så ni vet.)
blogg@bureborn 
Visste väl att du inte kunde hålla stånd mot skrivklådan. Det tycks mig som om fler gamla bloggare börjat sakna ett ställe att orera fritt på. Några väljer gamla forum som du, medan andra (som exempelvis en nyligen upptäckt Snikkelbecker) hittar nya.
Det kliade något alldeles förskräckligt. Inte hjälpte det med kortisonsalva heller. Vi får väl se hur länge eksemen håller i sig.
Tack för tipset om Snickkelbecker! Är faktisk förvånad över hur många av mina gamla bloggbekanta som fortfarande biter i. Ska bli kul att återuppta realtionerna så sakteliga.
Vad roligt att du börjat blogga igen! Har du också återupptagit löpningen?
Hej!
Springer gör jag fortfarande. Absolut. Men jag vill nog inte kalla mig en riktig löpare längre. Om man i det lägger en mer seriös inställning till löpandet. Jag springer mest omkring för njutning skull numer.
Vad kul att du är tillbaka! Du har varit saknad ska du veta! Hälsar hon som flyttat sin blogg lite men tagit med sig all gammal historik…
Känns kul att vara här igen! Och visst blir jag glad av att höra att ni saknat mig. 🙂
Snygg ny blogg du har!
Nämen, se goddag! Vilken trevlig överraskning att få se självaste Burebornskan resa sig ur blogg-koman. Det här ska bli roligt och spännande att återigen få följa.
Själv har jag, som Snitsaren redan upplyst henne om ser jag här ovan, skrämt liv i mitt gamla alter ego Snikkelbecker; en högst olinjär herre som verkar lite svår att få grepp om, men som ändå sprider något sorts glädje i mitt liv. Kul att ha honom hemma igen, åtminstone för ett tag.
Goddagens!
Vi går la se om jag håller mig blogg-vaken, eller om jag råkar falla i djup törnrosasömn igen. Men det känns riktigt kul att kicka igång igen, så jag hoppas att ruschen håller i sig.
Denna Snikkelbecker ser jag fram emot att lära känna! Ett gammalt alterego alltså? Vad har han tidigare haft för sig?
Nämen! Vad kul att du ”finns” igen! Det besvärliga med blogg-vänner är ju att de kan försvinna utan ett spår. Om de vill. Och då saknar man. Dig har jag saknat.
Jag springer ju också bara omkring på myspass nuförtiden. Och skriver mindre ofta.
Och jag har saknat dig!
Försökte mig på att delta lite lagom i bloggosfären, följa utan att själv blogga, men upptäckte att det var svårt. Det krävde nästan lika mycket kraft, men gav inte samma tillfredsställelse. Uppenbarligen triggas jag mer än jag vill erkänna av andras respons på mina navelskåderier.
Kul att börja blogga igen.
Tack Hanna!
Härligt att du är tillbaks! Du är saknad!
Tack Ingmarie! Insåg att mitt liv ändå blivit rätt tomt utan er alla.