Försöker gripa om den hårt hoprullade brandslagen och svänga den på raka armar över huvudet utan att tappa greppet, utan att få det tunga munstycket i skallen. Brandslang som viktskiva funkar alldeles utmärkt. Om man är brandman. Med betoning på man. Gärna en sådan med händer modell större.
Själv är jag inte brandman men får ändå haka på när det bjuds på fys i byns brandstation. Brandbilar ut.
Vagnhallens oljefläckiga golv fylls av träningsredskap. Bosubollar och kettlebells, men också brandslangar, vägkäppar och bildäck.
Gissa om det är lyxigt att ha bara en dryg kilometer till träningslokalen när man bor i en byhåla miltals från all ära och redlighet! Gissa om det är bra drag de tre gånger i veckan deltidsbrandmännen – och ett gäng ickebrandbekämpande bybor – ger järnet bland tankbilar och räddningsbåtar! Gissa om vi har roligt! Och svettigt! Och flåsigt!
(Ännu lite roligare nu, när jag hittat mig en traditionell viktskiva som passar perfekt för mindre händer i tjejmodell.)
blogg@bureborn 
1950-talets deltidsbrandmän i Stocksund bekämpade bränder så gott de kunde och övade säkert sådant ibland, men någon fysisk träning tror jag inte de bekymrade sig om, och hade någon ”lekman” velat delta, hade de nog stolt hållit på kårandan och fräst ifrån. Fast om du lagt ditt huvud (med charmigt Havannabrun hårslinga) på sned och bett snällt hade du kanske fått vart med. Hur är det nu, är du ensam utböling där och/eller ensam tjej?
Machokulturen i kåren har nog utvecklats i takt med tidsandan, gissar jag. Och hoppas. Här i Trögden är det öppna armar och öppna garageportar. Jag är varken ensam utböling eller ensam tjej. 50/50 brandmän och 50/50 vanliga dödliga av de cirka tio som brukar vara med per kväll.
Ping: # 7 – Flex | blogg@bureborn
Ping: Upp med Sally! | blogg@bureborn