Springande tankar

  1. Tempo och distans
  2. Smärta och obehag
  3. Omgivningen

Det är vad löpare tänker på. Mest på punkt ett och sedan i fallande ordning.

I alla fall om man får tro på den studie som publicerats i International Journal of Sport and Exercise Psychology  Think aloud: An examination of distance runners’ thought processes” och som Kathryn Scultz skriver om i artikeln ”What We Think About When We Run”.

I kväll tänkte jag mycket riktigt på distans. Hade egentligen ingen större lust att springa och dividerade med mig själv då och då: Säby eller Tomta? Säby eller Tomta? Det blev Tomta eftersom det vägvalet gör att rundan kan avslutas redan efter 6,5 K. Att jag i slutändan plussade på med den extrasväng som gör Tomtarundan nästan lika lång som Säbyrundan är en bisak i sammanhanget.

Smärta? Nej, nån sådan tänkte jag inte på. Men väl en del obehag. Som att mina hälsenor uppenbarligen tycker att asfalt är otrevligt stumt och hårt.

Eftersom jag sprang med pannlampa blev omgivningen minst sagt begränsad. Men trots tunnelseendet tänkte jag absolut mer på naturen omkring mig än på både distans och obehag. Konsterade bland annat att baksidan på fallna eklöv reflekterar pannlampsken lika bra som vita vägmarkeringar. Vissa sträckor var vägrenen helt silverbeströdd.  Försökte också länge hitta namnet på den prästkragsliknande växt som här och där blommade i det vissnade gräset. I november.

Men allra mest tänkte jag på – ingenting. Medvetna tankar hör till undantagen när jag springer. Ibland antar ett tankespår lite fastare konturer men oftast vandrar tankarna helt fritt likt svepande dimslöjor. Efter ett tag uppstår ett skönt tillstånd av både total frånvaro och total härvaro.

Jag tror att metoden i den vetenskapliga studien (som dessutom bara genomförts på tio (!) deltagare), att utrusta löparna med bandspelare och låta dem notera sina tankar under löprundorna, ger en felaktig bild av vad som händer i en löpares huvud. Den som tvingas sätta ord på sina tankar måste ju vara ytterst medveten om dem, och då fastnar bara de mest konkreta sakerna på ljudbandet. Tomhet är svårt att sätta ord på. Försöker man så fylls tomheten av medvetenhet.

Vad tänker du på när du springer?

 

Annonser

7 tankar om “Springande tankar

  1. Om punkt 1 tog stor plats i min löpande hjärna för fem, tio år sen, så dominerar nog punkt 2 idag. Jag är ofta medveten om och upptagen av hur det känns att springa. Omgivningen noterar jag som alltid när jag rör mig ute och tankarna i övrigt fortsätter oftast där de slutat innan jag satt på mig löparskorna. Surrar någon tanke i skallen så surrar den vidare även när jag springer, och om tanken ger adrenalinpåslag, kan jag plötsligt ha sprungit uppför långa backar utan att märka det, men annars associerar jag i vanliga kedjor av trivialiteter, möjligen mindre kreativt när jag blir trött. Tillstånd av total från- och härvaro är lika sällsynta på löprundorna som annars.

    • Intressant! Min hjärna kan vara full av surr, allra helst om jag är ilsken eller stressad över något, men även då ger löpandet oftast en tankepaus. I alla fall på kortare pass. På långpass (på den tid det begav sig) brukade hjärnan vakna igen efter sisådär en timme.

  2. Jag försöker tänka så lite som möjligt på mina pass nuförtiden. Ibland ramlar jag dock dit på tempo/distans, ibland på jobb. Men helst försöker jag hitta en tom och öppen tanke på inte mycket alls. Nåt slags meditativt tillstånd. Som inte är helt lätt att uppnå.

    En annan sak jag sysslar med under löpningarna är att lyssna på Ian Corlless och ”Speed goat” Karl (Meltzer) och Ian’s intervju-gäster på podcatsen ”TalkUltra”. En underbar podcast på en underbar engelska som får mig att flyga ut i världen och uppleva den på det underbart främmande och så galet bekanta anglosaxiska språket som jag älskar minst lika mycket som vårt eget.

    • Tankelösheten är ett väldigt skönt tillstånd. Som mycket riktigt kan vara svårtfångat. Speciellt när man medvetet försöker uppnå det. (Tanklösheten däremot, den poppar upp som den behagar och måste kontrolleras). Själv hjälper jag ibland tomheten på vägen genom att dränka tankarna i musik. Men särskilt meditativt blir löpningen förstås inte. Men skallen blir i alla fall urblåst. Och den gistna kroppen kan man också överrösta i bästa fall.

      Tack för podd-tipset! Ska tanka ner till mobilen nästa gång jag tänker springa lite längre. Behöver dessutom öva på den där anglosaxiskan.

  3. …tyvärr har jag väl också alltför ofta ”tvingats” att tänka på det där du nämner i din punkt 2. Just nu är det en gnisslande höft som begränsar mig, men det där vill jag helst förtränga så mycket jag kan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s