De nakna träden står omkring ditt hus och släppa in himmel och luft utan ända (Edith Södergran).
Också min gårdslönn är naken. Silar kallblek eftermiddagssol genom grenverket. Träffar mig som krattar dess prassliga klädedräkt till högar. Att hoppa i. Att ligga i. Njutandes av fri sikt mot evigheten. Så tycker jag om hösten.
blogg@bureborn 
åh, vad jag saknat dina poetiska betraktelser!
Tack, Malin! Konstigt egentligen. Jag är inte ett dugg poetisk i vardagliga livet. Tror jag.
…och dofterna Bureborn. Dofterna!
Vackert beskrivet!
Ja, men eller hur – som mustigt multnande löv och den metalliska doften av våt och öppen jord.
Varken din eller Ediths målande poesi förmår mjuka upp mitt sinne vad gäller novembers karga liv. Fast å andra sidan skulle jag inte hälsa vårens grönska om inte träden stått nakna så länge, eller fåglarnas sång om de inte hållit tyst under hösten… På samma sätt som du inte skulle uppskatta den fria sikten mot novemberhimlen om den inte skymts av tjock, tråkig grönska i ett halvår. Till skillnad från många känner jag mig däremot befryndad med novembermörkret innan snön kommer och sabbar…
Hoppa försiktigt i lövhögarna så du inte får polio!
Så sant! Kanske skulle jag ledsna på vida vidder om jag gjorde verklighet av drömmen och flyttade ut på fjället. Antagligen skulle jag dessutom bli döless på den eviga blåsten.
Inget roligt får man göra. Äter man snö får man mask. Tittar man i kors kan ögonen fastna. Och är man ens pyttedyttelite elak får man horn i pannan.