Eller kanske upp som en svärmisk sol och ned som en pinad pannkaka. Träningslyckan kommer, träningslyckan går. Från eufori och endorfiner till eländig elegi.  När underbart blir urk.

SVDA står här för Svettisdagarna (inte för Scandinavian Vintage Dragrace Association). Men de tu har något gemensamt: drag. Det är en sjujäkla drag när svettis ledare och funktionärer träffas på inspirationskonvent. Undertecknad – helt vanlig dödlig motionär – lyckades få en av 25 platser till salu genom Friskispressen. Visade sig att jag skulle känna mig mer än lovligt dödlig innan dagen var slut.

Jag var dock i allra högsta grad levande och taggad til tusen när jag parkerade bilen vid Kistamässan. Pissregn, snålblåst och en tusenmilakö till den enda fungerande – och mycket morgontrötta – parkeringsautomaten kunde inte ändra på den saken. Kvittrande glatt knaprade jag Friskispressenfrukost och socialiserade järnet med nya svettispolare.

Sen var det dags att ge järnet. Dagens första pass Train like an athlete med Robert Kronberg. Kolla in Kronbergs Instgram för att se en video av hur vi såg ut: https://instagram.com/p/9x9jpsIPCO/?tagged=kronbee

Löpande vänner känner säkert igen gångarterna = klassisk löpskolning. I en sal med trångt om saligheten, men gott om pepp. Svettig, andfådd och glad efteråt. Fortfarande levande. Pigg som en spigg.

Pass två: Med ball madness. Medicinbollar alltså. Men inte såna där svettsura, semihårda grejer som gömde sig längst in i det lika svettsura förrådet i skolgympasalen utan sådana här:

 Som vi kastade till varandra på alla upptänkliga sätt. Kanske inte fullt lika galet som passnamnet antydde, men kul ändå. Sved också vackert i magen. Och levde? Jo, det gjorde jag. Men i pannloben började något otrevligt gro. Som jag trodde mig kunna bota med mer vatten och energitillskott.

Hoppade vidare till Jump for fun. Hopprep med ”Anso” som tävlat i just hopprep. Det kommer jag aldrig att göra. Även om jag faktiskt för första gången i mitt liv lyckades hoppa dubbelhopprep. Sex hopp. Hoppsan!

Hopprep och huvudvärk däremot. Hopplöst. Dödligheten låg i bakhåll. Lyckades dock lura den genom att tagga ner på pass fyra: Fria flöden med Magnus Ringberg. Helt fantastiskt! Snacka om att utmana och utforska mobiliteten i alla rörelseriktningar. Med en lagom dos humor också. För alla oss som är smidiga som kylskåp. Och den avslutande avslappningen. Mumma för molvärkande skallar.

Vilket fick mig att tro att jag skulle kunna avsluta en kanondag med en dos uppåttjack på Replay 78-98: upphottat gympapass med retrotwist. Pure träningsglädje á la Friskis med föreningens superledare. Det gick. Ett tag. Men när pannan närmade sig marken i första armhävningen tyckes pannloben slå i skallbenet. Skrapade knäna rosenröda när jag kröp utåt kanten på den sträva mattan. Akut kräkvarning.

Illamående stapplade jag ut på toaletten. Vilade pannan mot kallt handfat. Kröp in i överdragskläderna. Krypkörde hem eftersom varje ojämhet i vägbanan skickade smärtvågor av magnifik magnitud genom skallen. Hem till värktabletterna. Svalde. Sov.

Och vaknade med en helt annan värk. Någon helt annanstans. Skönvärken. Träningsvärken.