Ikväll kunde inget förta känslan. Inte vinden som tvingade det gulnade gräset att stryka dikesrenen. Inte regnet som fyllde pannlampans ljuskägla med myrornas krig. Alternativt med sirligt, kontinuerligt stjärnfall. Om man är mer poetiskt lagd.
Känslan av flow. Löpning helt utan motstånd. Inte euforisk, som runners high, men obehindrad. Likt regnvatten som strömmar utför blankpolerad granit.
blogg@bureborn 
Så vackert – beskrivningen, löpningen och flytet i de bägge.
Tack! Märkligt hur olika det kan vara. Ibland bara rinner orden på, ibland kan man knappt skriva hej. Och samma sak är det med löpning.
Åååh, snälla, kan du inte stänka lite flödande vatten på den här mossbelupna, skrovliga gråstenshällen också. Bara lite lite, nu när jag snart ska ut på en runda, visserligen i mesigt dagsljus och banalt solsken, men ändå. Dina ord väcker minnen.
*skvittrar vatten för fulla muggar* Men mossan kanske suger upp allt? Rotborste? Idag sprang jag i solsken. Kändes inte alls mesigt.
Härligt, bra jobbat!
Mycket härligt var det! Men jobbade gjorde jag knappst alls. Jag bara lät mig dras med. 🙂
Så fint. Bästa känslan. 🙂