Kontrastverkan

För ett litet, litet tag sedan sprang jag här:

kontrast2

(Det är bra konstigt. Efter inte ens en knapp vecka känns NY-resan märkligt avlägsen. Uppäten av vardagen.)

Igår sprang jag här:

kontrast

Både läckra. På sitt eget sätt. Men kontrasten är onekligen stor.

Förexten. Kolla in texten på staketet mot Hudson river. Det står: ” One need never leave the confines of New York to get all the greenery one wishes”. (Dikten, av Frank O`Hara, fortsätter:  ”I can’t even enjoy a blade of grass unless I know there’s a subway  handy, or a record store or some other sign that people do not totally regret life.”)

All grönska man kan önska? Nja. Central Park har visserligen 26 000 träd. Det är jättefint. Det är grönt (om man inte, som jag, är där i början av december). Men någon skog är det inte. Definitivt inte. Och skog måste en människa ha. I alla fall en människa som ja´.

Appropå kontraster så bjuds de inte bara omgivningsvis. De bjuds också orkesvis. Förrförra skogsrundan: marken sög fast steget, som att springa i vaddjup våtmark. Knäna orkade knappt bära kroppen, höften sittande, varje meter en kamp mot den skriande lusten att stanna. Senaste rundan: exakt samma stig skjuter iväg steget, fjädrar likt en studsmatta. Benen bär. Allting bär. Bara det obevekliga mörkret hindrar ett skogsrå från att springa för evigt.

 

Annonser

17 tankar om “Kontrastverkan

    • Och inte kan man gissa innan heller. I alla fall inte jag. En dag när kroppen innan skriker NEJ får man till världens flytpass, och när man tror att det ska gå lätt som en plätt får man plötsligt bly i benen.

  1. Ja, så kan det verkligen vara! Eller åtminstone kunde, ty numera förblir mina steg allt annat än skogsväsenlätta. Fast även ett gammalt bergatroll skumpar förstås gladare vissa dagar än andra.

    • Man kan ju allvarligt börja fundera över det där med att ”lyssna på kroppen”. Låter ju klokt, men inte fasen är det lätt när det envisas med att lägga ut dimridåer eller rätt och slätt ljuga en rätt upp i ansiktet. 🙂

  2. Oh, härligt med NY!
    Och visst är den gåtfull, kroppen! Ibland undrar jag om det faktiskt är så som en kollega sa till mig häromdagen: vi påverkas av så mycket mer än vad vi kan se och uppfatta. Skulle kunna förklara den ofta mångskiftande dagsformen kanske 😱😂

    • En släkting till mig hänvisar ofta till månen, oberoende av vilken fas den befinner sig i, som förklaring till skillnader i dagsform. Själv är jag kanske lite tveksam till just den förklaringen, men vem fasen vet egentligen?

  3. Kliver in i en värld som känns bekant. Ser kommentarer från gamla bloggbekantingar. Känns nästan som en dröm. Själv har jag krupit ur garderoben med mitt tilltalsnamn (ny blogg), återupptagit kontakten med Snitsaren/Jumper på fb och gud-vet-vad. Det är otroligt skoj att läsa att du lever och tydligen har hälsan (som T Lindgren skulle ha sagt).

    För egen del har jag den här veckan hoppat på Szalkais marathonprogram med sikte på 5 timmar. Tävlandet är nog över, men springet finns kvar i benen. Jag behöver någon som talar om vad som står på dagordningen numera.

    Är bilden från NY månntro från Brooklynhållet? Det är fyra år sedan jag var där och nya tornet var bara halvfärdigt då.

    Ha en fantastiskt fin december, Sofia! Dina skogar/stigar är fortfarande snöfria ser jag. Här uppe har vi snö som just så pass räcker till ett sommartäcke. Jag klafsar som vanligt på längs gångvägar och landsvägar. Det är färre rötter där.

    • Hej Sture!
      Så roligt att du hittat hit igen, och trillat ut ur din garderob! Alldeles lagom till att jag återuppväckt min blogg efter ett drygt års dvala dessutom. Nog är det nåt drömskt över det hela.

      Visst är det NY. Men New Jersey sett från Financial district. Tornet – nu färdigbyggt – har jag bakom ryggen ett gäng kvarter norröver.

      Bara sommartäcke alltså. Jag hade hoppats att Kung Bore skulle ha slagit klorna i Norrland vid det här laget, även så långt söderut som i Ö-vik, dit jag behagar bege mig över julhelgen. Hoppas fortfarande på skidåkning, men inser att det nog möjligen kan bli lite klafs. Även om jag nog letar upp någon rot.

      • Bore är nog på väg. Vi har dryga 10 minusgrader idag och ett par tum snö. New Jersey, förstås! Jag tappade min aboriginska kompass därborta och tänker fortfarande 180 grader fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s