Lågt stående kallsol. Otinad nattfrost. Såphala spänger. ”Slätajoggingspårskorna” istället för ”slipprigterrängskorna” = snitttempo: 9 minuter per kilometer. Men långsamt är oandfått. Och varsamma steg är tysta, lätta. Kände mig som en katt.
blogg@bureborn
Långsamma steg får livet att komma närmare.
Vacker bild. Vackra ord.
Så sant! Det är fint att hylla långsamhetens lov ibland. Borde antagligen göras betydligt oftare, i en värld där det mesta går i 180.
Vem är det som tassar på min bro?
Hörs trollet under spången
Ville gärna smyga efter
Klampa ljudlöst
För att inte skrämma katten
🙂 Trollet och katten hade varit ett fint team i den frostnupna naturen.
Härlig bild!
Tack! Ibland kan naturen göra vem som helst till fotograf.
kul att du håller i med bloggandet! härliga bilder både från NY och terrängen!
Jag drabbades av abstinens efter ett drygt års bloggfrånvaro, och drog igång igen. 🙂 Saknade mina bloggvänner!
Vaclkert!
Eller hur!
Kattsteg med utspärrade klor förefaller som en klok strategi på frosthalt underlag? Så resonerar åtminstone mina tår.
Man kanske borde tipsa dem som gör FiveFingers att ta fram en modell med dubbar på alla fem tårna? Fast det går antagligen emot deras filosofi om naturlig löpning. Trots tårnas spretförsök har ju vi människor inga riktigt riviga saker att ta till. Eller jo förresten, en av mina tånaglar är faktiskt förvillande lik en klo. Fotvården förfasas.