Terränglöpning – 51 minut. HIT – 60 minuter. Spinning – 55 minuter. Cirkelträning – 45 minuter. Terränglöpning – 62 minuter.
Plus 2! Två minuter över timmen. Smärre mirakel.
Jag har drabbats av entimmesförbannelsen. Igen. Där passen är mellan 45 minuter och en timme långa. Ett istadigt mönster.
Ok. Allt sitter inte i min egen skalle. Träningspass på F&S är 55 minuter långa. Cirkelträningen i brandstationen styr jag inte heller över. Men när det kommer till löppassen är jag allenarådande. Och tycks omedvetet ha fattat beslut om att upp till en timme är, ja, typ lagom.
Det är nåt mentalt. 45 känns easy-peasy. Ingen motsträvighet finns i sinnet om jag tänker mig trekvart när jag knyter på mig löparskorna. 55: lite mindre tjänstvillighet. + 60: klart avog inställning.
Gäller för övrigt sträcka också. 6,5: vilken dag som helst. 9: får väl gå. 1,1 mil: för långt.
Behöver hitta att strategi för att programmera om hjärnan. Vill gärna att 90 minuter ska kvala in som easy-peasy.
blogg@bureborn 
Träsket känns otroligt bekant. Mina sju senaste pass ligger i intervaller 53:03 och 1:01:17.
I ditt fall är det månne Zackes fel? Han kommer nog att se till att du springer dina långpass vad det lider. Om du är en lydig adept vill säga.
Du har nog rätt. Snart svingar han piskan.
Mitt bästa trick är att springa en timme och sedan köra en timme styrketräning. Då tror hjärnan att man gör en vanligt timmes-långt pass medan kroppen får träna två timmar. Alternativt kan man springa vilse.
Hihi! Vilse låter faktiskt som en riktigt smart strategi för att lura iväg knoppen på ett långpass. Dubbelpass skulle den antagligen också gå på. Ska testa i veckan.
haha. Lura skallen långsamt uppåt. 65-70-75 och VIPS 90. Och som Kari skriver-kombinera ihop två när du ändå ska till Friskis. 🙂
65 minuter är ju bara 3 minuter längre än 62. Borde ju rimligen inte vara så farligt. 🙂 Jag hyser hopp om att ta mig ur träsket, men nog är det lite fascinerande hur skallen bestämmer sig för vad som är ”normalt” och vad som är ”länge”.
Ja verkligen! Men kom ihåg att du bestämmer över din skalle. Den är formbar som attan. 🙂
Du får göra som jag gör för att lura mig själv till långpass.
Springer typ 7-8 km. Det är ju (som du säger) lagom. När jag har gjort det befinner jag mig mitt ute i ingenstans (från A till B).
Men vänta; då måste jag ju ta mig hem också?! – inget val (B till A alltså). Tadaaa…! 😉
Smart! 🙂
Om målet är att då och då springa en och en halv timme, så gissar jag att alla tips du fått ska räcka långt, men om du hoppas att sådana pass ska ”kvala in som easy peasy”, tänker jag att du måste gå den trista vägen och ibland springa ännu längre och/eller ibland springa sträckor upp till den önskade lite fortare än easy. För att vidga sin komfortzon måste man utmana den rejält. Själv har jag fullt upp med att behålla min.
Fast å andra sidan tycker jag att dina tuffa övningar på brandstationen och andra gym borde räcka långt.
Fast å tredje sidan, vad vet jag om träning…
Jag tror du har rätt. Vill man ha easy-peasy på riktigt måste man kliva ut ur den där mysiga och hemtrevliga zonen. Huga! Vill man bara flytta gränsen för vad knoppen tycker är lagom går det att lura den med småskutt. Vet inte riktigt vilket jag vill, känner jag nu.
Cirkelträning och andra fyspass bygger en massa saker. Som pannben. Men tyvärr inte särskilt mycket uthållgihet.
Den bekanta långpassovanan som jag kallar den, på hösten utan något maraton i sikte kan 90 minuter kännas som en evighet, i april med en dryg månad kvar till t ex Stockholm Maraton har 36 km eller dryga 2,5 timmar inte känts speciellt, inga konstigheter 🙂 Jag tror på stegvis upptrappning, varför t ex inte springa lite vilse?
36 K kommer alltid att kännas lååångt för mig. Men så håller jag inte ditt tempo heller. 🙂
Med tanke på hur länge sedan jag sprang långpass på riktigt är nog ovana bara förnamnet. Ska låta sambon släppa av mig långt hemifrån nästa helg.