Det vette tusan vad som gått galet denna vinter. Jag brukar inte ha några som helst problem att klä mig i löjligt många lager kläder, springa när kinderna stelnar i underliga grimaser och ögonfransarna förvandlas till frostnupna kråksparkar. Jag har alltid varit en sån som tränar i kyla i mörker i snöstorm i farinsockermodd.
Och nu plötsligt har jag inte kutat utomhus på flera veckor (Undantaget ett kort pass i tisdags. Ett sånt där berömt undantag som bekräftar en regel.) Jag ska försöka skärpa mig för egentligen är jag ju en inbiten utelöpare. Vill vara. Ska vara.
Men igår fegade jag ur. Igen. Valde löpbandet på F&S istället. Eftersom jag tycker att löpband är infernaliskt tråkigt var det ju suverän tajming att Ida kör en intervallutmaning, baserad på hennes läsares tips på roliga, jobbiga passvarianter. Intervaller är bästa botemedlet mot hamsterbandstristess.
Jag ”snodde” Emmas intervaller. Ett sånt där pass som faktiskt kräver ett löpband. Emmas version ser ut så här: ”börja på gå-fart och öka sedan 0,5 km/h för varje minut tills du ligger i en fart som är rejält jobbig och gör sedan om allt fast baklänges, dvs trappa ner till gåfart igen.” Jag modifierade lite, värmde upp som vanligt och började intervallstegen med jogg i 10 km/h. Trappade upp 0,5 km/h i taget tills benen pinnande på i 15 km/h, varvid jag stegade ner igen. En halv minuts ståvila mellan varje minuts löpning.
21 intervaller totalt. De långsamma knappt flåsiga, de snabba riktigt jobbiga. 15 km/h. Det är det tempo Jonas Buud håller på Swiss Alpine…
Tre saker kan konstateras (utöver att Buud är övermänsklig):
De här intervallerna var riktigt roliga- 13 km/h är rena barnleken (nåja) när man ett par minuter tidigare drog på (med mina mått mätt) i 15
- Mitt löpsteg är verkligen inte vad det varit. Vem släppte lös elefanthjorden?
blogg@bureborn 
Den där varianten är min standardvariant de få gånger jag kör löpband. För att inte dö uttråkningsdödem!
Tidigare har jag oftast kört 4-minutersintervaller. Inte alls lika effektivt för att motverka utråkning.
Själv sprang jag förr 800-ingar men har nu fått smak för korta backintrevaller. Jag antar att allt som periodvis höjer pulsen ger resultat för den som är sämre tränad, medan den topptränade behöver ett mer skräddarsytt intervallprogram. Om problemet, som här, mest handlar om att undvika leda, hänger jag inte med längre. Redan att gå in i ett modernt gym skulle kännas pirrigt och på löpband skulle jag nog hinna många mil innan jag tröttnade.
Om banden var placerade så att man under löpningen kunde roa sig med att betrakta alla som stönar, grimaserar och svettas i gymet hade det varit mycket roligare. Men icke. Spingande på bandet stirrar man in i en vägg.
Vilket bra pass! Och vet du, jag tror du gör precis som du ska just nu. Hade du kutat ute hade du kanske halkat, trillat och brutit benet. Lita på att du gör det din kropp vill helt enkelt. Snart nog är du ute igen! Jag ”fuskade” ju både på band och på Bosön innan jag for hit men ärligt talat är det MYCKET tuffare att köra intervaller inne än att lufsa runt ute i såsfart. För något annat går ju inte när kylan kräver 15 kilo kläder. :-O
Intervaller ute är nog förenat med överhängande benbrytarfara just nu, så där har du alldeles rätt: löpbandet är ett klokt val. Men jag är ändå lite less på mig själv för att jag blivit bekväm av mig. Inte ens såsning ute har jag vågat mig på. Men idag är det knappt nollgradigt och varmare ska det bli till veckan så nu kan jag i alla fall inte skylla på kylan. Men kanske på slasket. 🙂
Bra beslut! Jag fegar ur helt när vädret inte är på min sida!
Hamsterbandstristess var ett bra ord! Avskyr också vanligtvis löpband, men av någon anledning funkar det ändå om man springer intervaller.
Grymt jobbat!