På marginalen

Just nu är jag en njutningslöpare. Slölöpare. En springa-bara-för-att-jag-älskar-det-löpare. Eller möjligen ingen löpare alls, utan bara en människa som springer. Vad nu skillnaden är?

Jag planerar inte att kuta snabbt inom någon snar framtid. Jag planerar definitivt inte att tävla. Som löpare-blott-och-bart-för-springandets-egen-skull borde jag väl således skita i att pina mig med saker som intervallpass?

Men si det går inte. Jag gillar nämligen att ha marginaler.

linjal

Alias överkapacitet.

Jag måste ha lite bättre kondition än jag egentligen behöver. Lite mer uthållighet än jag behöver. Lite mer styrka än jag behöver. För först då kan jag få det där jag verkligen vill ha – flytpassen. (Och sen är jag lite hooked på det där med endorfiner också.)

Så idag blev det backintervaller på löpbandet. Intervaller med fokus på styrka snarare än flås. Därmed inte sagt att det inte blev flåsigt mot slutet. Det blev det.

8 gånger 3 minuter i vanligt distanstempo, vilket för mig i dagsläget innebär 6 min/km. Låter ju som en bit kaka. Ståvila mellan intervallerna dessutom.

Men sen råkade backarna vara progressiva. Första intervallen: 2,5 procents lutning. Sen plussade jag på 0,5 procent per intervall, vilket innebär att jag de sista tre minuter kutade uppför en 6-procentig backjäkel. Totalt sprang jag 4 kilometer uppförsbacke. Skönt trött efter det.

 

Annonser

14 tankar om “På marginalen

  1. Fantastisk ide med progressiv backe på band. Det måste jag definitivt prova då jag känner att jag verkligen måste hitta bra backar nu när det bokats Alpresa – igen. Att hitta bra naturliga backar är ju så ofantligt svårt här på platt-slätten. Så, tackar och bockar för inspirationen.

    • Vassego! Swiss igen? Hela? Hur som så låter det grymt kul! Och grymt tufft! Band är faktiskt riktigt fiffigt för att bygga egna backar. Har aldrig testat hur hög lutning det går att få till, men 6 procent ligger fortfarande på grönt på skalan, som jag gissar går upp till rött. Tyvärr är det dock ont om band som klarar att luta nedför, vilket jag gissar är nog så viktigt när man vill lura benen att de springer i alpterräng.

      • Ja, det är Swiss. Igen. Svårt att hålla sig därifrån. 🙂

        Vilken av de vackra sträckningarna det blir har jag ännu inte riktigt bestämt, men om jag känner mig själv rätt så tror att jag har svårt att inte välja K78… Trots (eller är det kanske eftersom) jag vet hur galet jobbigt det är.

  2. Smart att tänka att man ska skaffa sig lite överkapacitet! Så har jag faktiskt aldrig tänkt på det, men egentligen är det ju faktiskt det man gör. Utökar möjligheterna att njuta!

  3. Funderar lite på det här…hur mycket kondition behöver jag? Finns det någon gräns mellan kapacitet och överkapacitet? Jag vet ju att löparvärldens dom över den jämna lunken är hård, men för mig känns den tillräcklig.

    • När jag började springa (2006) snackades det mycket om Maffetone-metoden. Riktigt LSD (long slow distance). Om jag minns rätt fick pulsen aldrig överstiga 140. Det handlade om att bygga upp det aeroba systemet, snarare än det anaeroba. Med tiden kunde man springa snabbare och snabbare på den låga pulsen. Nu förespråkas istället superkort och högintensivt för bästa träningseffekt. Om fem år? Vem vet.
      Personligen tycker jag att mina långsamma lunkar känns lättare om jag dammar på ordentligt då och då. Kanske beror det inte alls på att jag byggt överkapacitet, utan på att kontrasten mellan passen är så stor.

  4. Word! , som den anglofila ungdomen skriver, eller ”Kunde inte sagt det bättre själv”, som vi gamlingar uttrycker oss. Och jag har för mig att jag också någon gång predikat behovet att ta steg utanför komfortzonen för att den inte ska krympa. Längre löppass borde vara en väg, snabbdistans eller intervaller borde vara en annan och möjligen effektivare. De senare väntar jag med till i vår, när löparbanan på IP och min specialbacke i motionsspåret är isfria. Till skillnad från dig tränar jag också för att kunna springa njutbart under ett eller annat lopp eller orka sällskapsjogga i annan form.

    • Borde förstås ha gett dig cred! Öst lite länkkärlek på dig! För marginaltankarna har ju inte uppstått i ett vakum utan ur vårt ”prat” på Funbeat. Dålig bloggmoral av undertecknad.
      Som du tror jag på båda formerna av överkapacitet, men märker att jag fått svårare att ge mig ut på de överlånga passen. Kanske kan lite vårkänslor vända den trenden. Liksom tanken på framtida sällskapsjoggar i gemytligt sällskap.

      • Äsch. Även om jag skulle göra mig bra som gammal vis löparguru och inte heller säger nel till länkkärlek när sådan bjuds, så har jag nog inte sagt något i ämnet som du inte tänkt ändå. Vad gäller din bloggmoral sådan den kommer till uttryck här i kommentarsfältet kan vi inte klaga. Få kommentatorer torde känna sig mer tagna på allvar än vi. Ba så ru vet. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s