Oops! Förra veckans testpilotande höll så när på att sätta krokben för hela nyårslöftesprojektet. Ja, faktiskt höll det nästan på att ta kål på hela den här bloggen. Att ordinera sig själv total nedkoppling från allt vad internet och smarta nallar heter är riskabelt. Riskabelt när man som jag knappast lider av något beroende. Alls.
Analys
Avgiftning är säkert nyttigt som kruskalkli om man varje ledig mikrosekund checkar av fejjan, kvittrar träffsäkert och laddar upp en fräck selfie på insta. Jag stängde ner mobilen. Och. Nada. Ingen abstinens. Inte minsta lust att scrolla av statusuppdateringar. Hur skönt som helst! Men efter ett par dagar av total frihetskänsla blev jag tvungen att logga på. Temporärt. Ska man bli faster och händelseutvecklingen avrapporteras på messenger så måste man ta sitt sociala ansvar. Passade på att kolla av statusen på Säfsens skidspår när jag ändå hade mobilen i gång. Men jag hade faktiskt lika gärna traskat ner till stugbyns reception och kollat in anslagstavlan. Bara att konstatera: det ligger en analog stofil på lur inom mig. Med potential att döda bloggar.
Hiss eller diss
Hiss. Det finns sjukt härliga och hundraprocentigt odigitala nöjen man kan fylla sin tid med. Som sportlov.
blogg@bureborn 
Det är som med godis det där. Att äta lite grann ibland är inget problem, det kan till och med vara livsviktigt (åtminstone i mitt liv) ibland men kanske inte hela tiden.
Godis har onekligen stora likheter med sociala medier! Med ett undantag: godis känns aldrig som ett måste, men så kan jag faktiskt uppleva de sociala medierna ibland. Och min egen blogg.
Många i min omgivning skulle nog betrakta mig som en digital junkie. Samma många tycker det är konstigt att jag klarar av att leva detoxad under sommarmånaderna. Det senare kanske är på väg att ändras nu sedan man byggt en hiskelig 4G-mast i skogen ett par kilometer från sommarstället. Det ska förstås bli skönt att slippa springa runt tomten med mobilen för att jaga uppkopplingspinnar, men jag är inte helt säker på att valfriheten blir bättre än friheten.
Valfrihet kan vara ett gissel. Jag får allvarligt ont i magen av vissa valbarheter: som pensionssparande.
När det gäller det digitala livet borde man kanske logga sin tid en vecka, och få lite bättre koll på hur mycket tid man faktiskt lägger i cyberspace. Tycker man sen att balansen känns ok så är det ju bara att köra på!
Var i Kuba ett par veckor i januari – no internet! I alla fall inte de dagar vi bode på Casa Particulares och for runt på landsbygden. Ingen större abstinens faktiskt. Utom kanske insta… Det fanns mycket man ville fota och lägga upp.
Visst är det lite fascinerande ändå hur stor del av ens liv vissa social medier blivit. Det sitter liksom i ryggmärgen att tänka: det här vill jag lägga upp på insta, blogga om, twittra. Inte sjutton tänkte jag tidigare sjuttioelva gånger om dagen ”det här måste jag ringa xxx och berätta om”.
Jag var en digital oskuld längre en de flesta och jag borde haft goda förutsättningar att bli en analog stofil, men ödet ville annorlunda och nu lever jag stora delar av livet på internet, som tycks ge mig en egen plats i världen och del i gemenskaper som jag annars skulle undvika. Ett mindre förpliktande sätt att umgås men samtidigt mindre pålitligt, vilket det förtäckta hotet i inlägget antyder….
Visst finns det mycket bra med internet. Samvaro med nya – och gamla – vänner, förträffliga möjligheter att hitta likasinnade och grotta ner sig i ämnen som en irl-omvärld mest gäspar åt, googlebar kunskap, oändliga arenor till eget orerande. Men precis som i mitt liv bortanför tangentbordet skapar jag lätt nya måsten som jag sen stressar upp mig över. Hotet är dock icke överhängande.
Ibland tänker jag att jag skulle behöva en sån… Vilket väl i sig är en varningssignal. Å andra sidan har jag det i perioder ändå. För att verkligheten utanför känns viktigare.
Den digitala delen av livet har en viss tendens att växa och växa och växa, tycker jag. Kanske kommer vi snart inte att uppfatta skillnanden mellan vid och borta från tangentbordet?
jag skulle behöva! :-O Löjligt (farligt?) ”beroende” av internet. Hu!
Fast tv kan jag vara helt utan. 🙂
Jag misstänker att många tidigare idoga tv-tittare (gissar dock att du aldrig tillhört den skaran) numer övergått till slösurfande. Eller pysslar med det där som kallas second screen: ett öga på tv:n och ett på twitter. Dubbel detox för det gänget!
Det var längesedan jag var en ”stor” tv-tittare men sambon gillar det så då blir det att jag (slö)surfar och kollar på tv med 1/4 öga. :-O I need help!