I mitt liv är det här med att prova nya livsmedel och nya maträtter ingen utmaning. Ser jag en ny, färgglad förpackning i hyllan i livsmedelsbutiken köper jag den. På veckomatsedeln hör gamla beprövade recept till undantagen. Att testa något nytt i matväg borde därför inte ens kvala in i ”testpilotsprojektet”. Men man behöver ju inte vara vågad jämt. Denna vecka testflyger jag därför ”nyttiga” tryfflar – enligt ett recept i tidningen Land.
Ingredienser
2 dl cashewnötter
1 ½ dl havregryn
½ dl kakao
½ tsk vaniljpulver
2 dl russin
½ tsk salt
2 msk flytande honung
+ kakao att rulla bollarna i
Gör så här:
Mixa samman cashewnötterna och havregrynen till ett fint mjöl i en matberedare. Tillsätt kakao, vaniljpulver, russin och salt och fortsätt mixa. Blanda ner honungen och kör till en slät smet. Tillsätt eventuellt lite vatten om det blir för torrt. Rulla till bollar. Vänd sedan bollarna i kakao.
Analys
Du, gå genast ut i köket och sno ihop de här bollarna!
Jag minns inte att jag någonsin ätit godare tryfflar än dessa. Underbara, kakaomaxade läckerbitar med alldeles rätt stuns och ett uns av salt. Superlätta att rulla. Ser proffsigt kakaodammiga ut. Enda kruxet: min mixer är för stor för att klara så här små mängder ingredienser, varvid allt har en tendens att fasta under knivarna. Och min stavmixer är för klen för annat än gräddkonsistenser = går bort direkt. Jag måste omedelbart investera i lämplig hushållsmaskin. Bollarna är ju slut!
Hiss eller diss
Hiss. I kubik.
blogg@bureborn 
Ser onekligen läckra ut. Varför bestämde jag att dra ner på godiset i förra veckan?
Det går ju alltid att resonera att just de här bollarna – eftersom de inte innehåller något vitt socker – inte behöver definieras som godis. En logik många nyttighetsivrare använder har jag märkt. Samma princip går också att använda på brott. Genom att legalisera till exempel marijuana kan man med ett pennstreck minska den narkotikarelaterade brottsligheten.
Så kan man förstås tänka. Beroenden av olika slag hittar alltid sina argument.
En trippelsats kanske löser mixerproblemet annars? Känner igen det där med knivarna…
Hur smart som helst ju! Tre gånger så lång tid innan bollarna tar slut dessutom. Eller tre gånger så många bollar ätna på en dag eftersom man inte behöver snåla med dem längre…
OMG (igen): Låter ruskigt smarrigt!!! Oj oj oj!
Gillar man lakrits kan man blanda lite lakritspulver i rullkakaon – då blir de om möjligt ännu smaskigare. Och rent livsfarliga.
Inser att du inte skulle finna dig till rätta i min mathållning, där jag håller mig till ett begränsat antal väl beprövade standardrätter och där nyheter ska ha goda ekonomiska, hälsomässiga eller praktiska skäl för att prövas. Ge mig exempelvis ett riktigt bra äggsubstitut i omelett så ska jag testa.
Men om andra orkar laga smarriga påhitt hänger jag med på det mesta, och de bruna bullarna verkar helt okej med tanke på råvarorna (utom möjligen det torrulliga och nysningsframkallande kakaopulvret utanpå) men varför inte lika gärna äta ingredienserna separat och mixa i munnen, så blir variationen och nyhetens behag ännu större…
Vadå, jag surgubbe? 🙂
Mja. Nja. Nej. Efter lite övervägande bestämmer jag mig för att det definitivt inte blir detsamma att stoppa i sig torra ingredienser och låta munnen göra jobbet. Eller om man vill ”go all the way”: en sak i taget och låta magen göra jobbet. Varken när det gäller tryfflar eller säg, linsgrytor.
Din enllgt egen uppgift enahanda meny gör mig fascinerad. Varför? Bekvämlighet? Konservatism? Känslig mage? Fantasilöshet? Feghet? Allergi? Ointresse? Envishet? Brist på smakreceptorer? Eller har du helt enkelt efter ett livs experimenterande funnit dina absoluta preferenser? Eller något helt annat?
Mja nja, säger jag också. Men nötter (alternativt mandlar eller solrosfrön) och russin är smågodis som (under ett mycket gammalt namn ”studenthavre” ) blandar sig i munnen enligt godiskriteriet ”fett och sött” och smakar gott och dessutom länge tack vare tuggandet. En nära anhörig här hemma ses ofta blanda russin, solrosfrön, havregryn och kakao med någon vätska i en kopp och äta med tesked och därifrån är det inte långt till chokladtryfflarnas förstadium (som jag I huvudsak rörde ihop igår och fann helt okej). Jag har väl helt enkelt för svagt och ospecificerat sötsug och är alltför ointresserad av bakning för att orka ta fram mixern och kladda ner fingrarna… Men du får gärna bjuda.
”Enahanda” kan man nog inte kalla min matlagning. Att antalet rätter är begränsat och sällan utökas betyder inte att de är få. Jag räknar snabbt ihop åtminstone ett femtontal baserade på olika råvaror och eftersom jag ofta har samma mat två dar i rad kan det bli långa cykler. Med något enstaka inhopp av sambons kreativitet och återkommande besök på någon av mina vegofavorestauranger så har vi ännu inte tröttnat på maten.
Men för att svara på din fråga ”varför”, väljer jag de förslagna orden ”bekvämlighet” och ”ointresse”. Förr experimenterade jag ibland men nu är jag lat och om exempelvis ärtsoppan med mycket lök och morot smakar utmärkt och uppskattas så finns det ingen anledning att stoppa i nåt nytt. En del färdiga vegoprodukter köps också men kan varieras så att exempelvis falafel med tomatröra och ris blir en helt annan rätt än om jag slår på stort och serverar svennigt med potatis, brunsås och lingon. Möjligen skulle du höja på ögonbrynen över en del idiotenkla varianter där sovlet består av irört sojamjöl men den goda smaken och rättens namn kommer från någon grönsak. En klar favorit är rätten ”grönt” där vi delar ett halvkilospaket fryst grönkål lagad i stekpanna med olja, buljong, sojamjöl och peppar och äter med potatis. Och med spenat får vi ytterligare en rätt om det är variation som önskas…
Studenthavre. Det uttrycket har jag alrig hört förr, men blandningen är bekant från diverse vandringsturer. Mest i fjällen. Jag vill gärna lägga till lite mörk choklad också. Men sån lyx kanske inte de arma studenterna kan unna sig.
Tack för att du kände lust att svara på min nyfikna fråga! Dina matvanor har ju inte min sak att lägga mig i, eller ha åsikter om. Men jag tycker det är kul att få lite insikter i hur andra tänker, känner och lever. Det är så lätt att tro att alla funkar exakt likadant som en själv. Idiotenkla varianter är för övrigt varmt välkomna även hos mig. Allrahelst när jag stessad kommer hem från jobbet och magen kurrar värre än katten. Det där ”gröna” låter gott. Det ska jag nog ta och testa.
Ping: Godis eller gottis | Lite Längre