9 minuter. Inte 8:52 eller 9:06. Följt av en minut. Inte 1:20. Jag är rätt militärisk när det kommer till mina gallowalkande ”långpass”. 9 minuter löpning, 1 minut gång. Jag har testat att köra mer på känsla men då springer jag oftast för långa perioder i början av passet och får inte samma effekt på passet som helhet. Effekten jag är ute efter är en mindre slitsam löprunda och snabbare återhämtning. En bonus är att ett springa-gå-springa-pass känns mentalt lättare att ge sig ut på de dagar långpasset grinar likt döden mot en.
En annan bonus är att man under gångpauserna hinner se sig om. När jag inte behöver stirra stint på stigen lyfter jag blicken och noterar saker: som grinande dödskallar på grangrenar.
Det där med långpass är för övrigt ett tänjbart begrepp. Idag spranggick jag 13 kilometer. Inte långt. Men det tog drygt 90 minuter vilket jag definierar som långpass.
Alldeles, alldeles underbart var det också! Sträckan på bilden är min favorit mellan Lillkyrka och Boglösa. Mjuk stiglöpning genom perfekt glesgallrad barrskog där lingonbladen blänker likt silver i det silade solskenet.
blogg@bureborn 
Jag försökte beräkna mitt upplägg på deras websida men var för korkad för att fylla i formuläret så kör på 25 löpning och 5 minuter gång, vid behov. Kanske är det inte optimalt men jag vet att det fungerar för mig när jag skall göra riktigt långa pass – tex använde jag den modellen när vi sprang Vasaleden (90 km över två dagar) i somras.
Jag har inte heller begripit mig på den där kalkylatorn. Och jag tror att Jeff egentligen förordar ännu kortare intervallvarianter. Typ fem minuter löpning och 30 sekunder gång, men det funkar inte alls lika bra som mentalt lurendrejeri för mig. Och dessutom är det svårare att hålla reda på på klockan. Om man inte lyckats programmera den i förväg förstås, men så teknisk är jag inte.
25 – 5 låter också som ett klockenkelt upplägg. Då hinner man ju dessutom dricka och knapra på något under sin gångpauser. Men för min sambo (som jag långkutar med ibland) skulle det inte fungera. Han blir kall och stel och börjar knorra om vi vilar för länge.
Bästa sättet att verkligen se till att långpassen blir lååångsamma. Jag är likadan. Springer ofta för långt (eller för hårt) i början av passet och får inte alls den där låga pulsen som jag är ute efter i slutet av passet…
Man kan springa och sjunga också. Då håller åtminstone jag ett perfekt lustempo. Men man får förstås finan sig att i ev. personer man möter tror tt man är spritt språngade galen. Metoden funkar därför bäst i lågfrekventerad terräng. 🙂
På senare tid och i synnerhet när jag fått sällskap tycks jag ha börjat mina långpass riktigt långsamt med mycket gång för att avluta med mer samman hängande löpning i normalfart. Vet inte vad Jeff skulle säga om det. Att låta klockan diktera (om nu någon av mina två ens har någon lämplig pipfunktion) passar mig sämre, även om det borde vara enklare att tänka i tid än (som jag) i sträcka. Att gåpausa i en nerförsbacke finns inte på min karta och under mina sista StM hade jag lämpliga gångbackar förprogrammerade och här hemma känner jag också topografin bra. Fast du kanske har plattare löpvägar.
Jeff skulle möjligen fnysa. Här dömer jag honom enbart utifrån mina egna fördomar, baserade på att han tycks gilla siffertrixande, tidskalkylatorer och väluträknade träningsupplägg.Jag däremot, tycker att alla gör bäst i att hitta sin egen metod. Och gubevars. Den som vill damma igenom sina långpass i konstant 4:30-tempo får också göra som hen vill. Men hur de orkar begriper jag inte.
Det är tämligen platt i min skog. Men det händer att min minuts vila inträffar i en brant utförsbacke och att jag sedan direkt därefter får starta mina 9 minuter i ett löjligt brant uppförslut, vilket förstås är helflängt ur slitsamthetssynpunkt. Men jag envisas ändå med tidsfascismen.
Jag har i princip alltid kutat på tid snarare än distans. Och jag är typ världsbäst på att ta det lugnt på lp. Särskilt i början och särskilt här på kuperad höghöjd. 🙂
Jag tror att det där med lugnt tempo på långpassen är något man blir bättre på ju längre man sprungit. Erfarenhet ger klokskap. Och du har ju varit löpare ett tag. 🙂
Jag har som mål att pröva gåspringandet, men har inte kommit därhän ännu. Promenerar gör jag gärna och långt, men när jag springer sitter en liten jävel på mina axlar och hindrar gångvila.
Gåspringandet är perfekt för en vacker utflyktslöpning framåt sommaren. Utanför Zackes träningsschema.
Jag har läst hätska diskussioner på nätet där vissa anser att gåspringning är fusk. Mest upprörande tycks det vara att folk kör den här tekniken på tävling, och kanske dessutom lyckas få till en bättre tid än de skulle ha gjort om de sprungit hela vägen.
Jag tror det där är smart och ett strikt upplägg är nog att föredra ut träningseffektsynpunkt. Själv har jag, mer tyvärr, tillämpat ”Kissa-strikt” på mina senaste långpass eftersom jag av någon anledning velat dricka alldeles för mycket till frukost innan passet. Söndagens 32km blev något slags rekord i att springa-kissa-springa-kissa…
Ja, det var ju också en form av långpassintervallträning. Det är ju onekligen en fördel att du inte springer i överbefolkade stadsdelear i Stockholm med den blåsan. 🙂