Tränar du för att må bra? Eller tränar du för att du mår dåligt om du inte gör det?
En tänkvärd fråga från helgens föreläsning om ortorexi med Yvonne Lin som besökte F&S. En fråga som kan vara bra att ställa sig själv den där tisdagen när det planerade träningspasset går om intet. Hur hårt gnager det dåliga samvetet? Drar du ner på matintaget för att kompensera dagens lägre kaloriförbrukning trots att du definitivt inte har några problem med övervikt?
Nej, du lider högst troligt inte av ortorexi även om du svarar ja. Ortorexi är en sjuklig fixering vid att äta nyttigt och träna mycket. Vi snackar människor som går i snödrivorna för att få större träningseffekt på promenaden, och som får ångest när snön smälter på våren. Människor som tar med sig egen matlåda när de är bortbjudna eftersom de måste ha full kontroll över vad de får i sig. Människor som bantar och tränar ner sina fettlager till livsfarligt låga nivåer.
Ortorexi är en sjukdom (ännu dock utan egen diagnos) i paritet med anorexi. En allvarlig ätstörning och ett uttalat träningsberoende. Men ibland tror jag det kan vara bra att fundera ett varv kring hur fokuserad man själv är på sin träning, på att äta rätt, och leva sunt. Det går att vara tvångsmässigt hälsofixerad. Tvång, fixering och rigiditet. Inga bra ord om man vill fylla livet med liv.
(Vill du veta mer om ortorexi så kan du titta på UR:s program En bok, en författare där Bengt Westerberg intervjuar Yvonne Lin. )
blogg@bureborn 
Säkert finns många som är drabbade. Inte minst unga personer, kanske fler tjejer än killar (eller är det en av mina fördomar?). Hälsotrenden har också baksidor.
Yvonne hade många skrämmande berättelser från verkligheten att förtälja. Kroppsfixeringen, som ju detta hänger intimt samman med, är ju snart en könsneutral företeelse vilket antagligen jämnar ut könsskillnaderna. Kusinsjukdomen anorexia drabbar dock helt klart fler tjejer än killar.
Ätstörningar i alla dess former är, enl mig, den jäkligaste av alla ”beroendesjukdomar” eftersom man ju trots allt måste äta och därmed konfronteras med sitt beroende. Flera gånger om dagen! (Till skillnad mot en alkoholist, sexmissbrukare, arbetsnarkoman, knarkare.) Och det verkar ju inte direkt minska…
Ja, att helt avstå är ju inget alternativt så man förstår att det är ett beroende som kräver andra typer av behandling. Det är ju heller inget rent kemiskt (alkohol, narkotika) som man kräver, utan beroende sitter enbart i skallen. Om man inte räknar in endorfiner förstås, i ortorektikerns fall.
Tyvärr lär det inte minska. Kroppsfixeringen i samhället tycks ju i alla fall inte göra det. Och inte antalet dieter heller.
Ja hu ja! ”startåldern” blir bara lägre och lägre och killar är inte längre ”ovanliga” Dock kan det, som jag förstått det, vara en slags ”kemisk störning” men i form av kroppsegen. Att man saknar något och/eller har något som triggar i gång det hela. Man måste liksom vara benägen. Som med alla beroende.