Jag tror banne mig att mina nya skor kickade igång en kemisk kärlekscocktail. Dopamin och noradrenalin fyllde steget med löpareufori.
Det var möjligen inte kärlek vid första steget; under anmarschen på asfalt de hundratalet meter innan jag nådde terrängen. Men sen. När de kraftiga dobbarna bet sig fast i den lerigt mjuka grusvägen. Och i stigens barrtäcke. Woohoo!
För att inte tala om längs hyggeskanten, där tre vårystra citronfjärilar fladdrade mellan smågranarna. Dansande på skira vingar. Jag kände mig lika lätt där jag gled fram i blåbärsriset. Marknära. Kände alla skogens egenheter genom sulorna. Det här är skor som verkligen gör sig superbra i obanad terräng.
Sen ner mot den vattensjuka aspdungen. Gyttja mellan tufsiga grästuvor. Tyckte mig vara värsta terrängfordonet. En skitig Landrover kanske. Eller en sån där rysk monstermaskin med brutalmönstrade däck som äter sig fram i terrängen.
Jo, nog uppstod lite kärlek till mina nya Inov X-talon 212. Men totalt rosaskimrande är inte relationen. Smältvattenvåta hällar klarar varken centimeterhöga dobbar eller klistrigt gummi. Bananskalsvarning. Mindre snorhalt än i mina Salomon Fellraiser och mina Saucony Peregrine, men bara Icebugs ståldubbar kan leverera trygghet på våt sten.
Den lätta, flexibla känslan och den sköna markkontakten har ett pris för den som vanligen springer i skor med mer stabilitet: efter en knapp timme i skogen anade jag en svag smärta på insidan av vaderna. Receptet stavas tillvänjning, hoppas jag.
Hemma knöt jag nöjd av mig de nu inte fullt lika skrikfärgade skorna. Kom på att fågelbordet måste fyllas. Hoppade i skorna igen. Som ett sätta på sig ett par mjuka, bekväma mockasiner. Längtar intensivt efter nästa terrängtuggande fjärilslätta pass.
blogg@bureborn 
Senast jag kysste ett par skor var nog för nio år sen, när jag provsprungit mina snabbskor, Addistar Comp. Numera har jag varken ben eller hjärtlungmaskin som kan matcha några finesser på fötterna. Det mesta känns klumpigt oavsett underlag. Jag får glädja mig åt din målande beskrivning av din varierande framfart i terrängen. Det låter härligt !!
En kyss hade absolut varit på sin plats här! Men de blev väldigt leriga skorna…
Jag tänker att det kanske borde vara tvärtom. Att det är vi som inte är några löparess som skulle kunna ha extra skoj i skor som är lätta att springa i och väcker löplust. Elitmotionärer borde ju kunna kuta som kanoner i vilka dojjor som helst.
Har också ett par 212:or, fast blå. Har samma erfarenhet som du, asfalten till skogen är sådär. Men väl i skogen, kärret, grusvägen, på stockarna eller vad det nu kan vara så är de skorna heeeelt underbara 😍
Kul att du hittat in till mig, Yvonne!
Jag har aldrig lyckats hitta ett par Inov i min storlek tidigare, men önskat mig ett par intentivt eftersom så många sjungit skornas lov. Och så plötsligt stod där ett par på XXL. Jippie!
Och eftersom skorna blev smutsiga får du rengöra dem. På marathon.se kan du läsa om hur denna otroligt svåra tvättprocedur ska gå till:
http://www.marathon.se/utrustning/s%C3%A5-g%C3%B6r-du-rent-dina-l%C3%B6parskor
Haha! Det där var en av de mest absurt löparpendantiska atiklar jag någonsin läst. Underbart nördig! Antagligen skulle man ha sko som såg ut som nya även efter 500 mil, vad man nu har för glädje av det när sulorna blivit betonghårda.
Jag inser att min metod: skölja skorna under ljummet vatten och borsta bort leran med gammal diskborste, är helt förkastlig.
Snyggt som bara den. Undra på att citronfjärilarna blev upphetsade? Fungerar tydligen bra också, men ska inte ”ryska monstermaskiner” vara camoufärgade ? 🙂
En Sherp (rysk ATV) är mycket riktigt läckert (?) lerbrun. Trailutrustning är raka motsatsen. Varför? För att terränglöpare gärna vill synas? Glida runt i skogen och stajla med sina förmågor? För att färgglatt är praktiskt om man vill undvika att bli misstagen för ett rådjur av skjutglada jägare?
Instämmer till fullo! Och längtar tillbaka till stig- och terrängtassande. Alldeles väldans!
Jag spår att du snart, snart får knyta på dig dina 212:or och tassa ut på en första försiktig terrängtur. Det går ju att promenera i till en början. Och sen ett litet löpsteg här eller där. Vips! En härlig skogrunda en vacker försommarkväll!