Vissa idéer känns jättebra när man skriver ner dem på papper. Något mindre bra när det är dags för genomförande på hamsterbandet. Smått gruvsamma till och med. Bävsamma, om ett sånt adjektiv fanns.
Passet ”tröskelstege” snodde jag ur en gammal RW som låg och skräpade i badrummet. Originalvariantens farter var något högre (5:15 på de inledande 3 kilometerna) och anpassade efter en löpare som springer milen på 50 minuter. Jag är inte riktigt där just nu. Modiferade.
Uppvärmning först. Sen alltså tre kilometer löpning i 5:30-tempo, följ av 3 minuters gåvila. Och därefter en stege med en minuts ståvila mellan intervallerna: fallande sträcklängd, stigande farter. (800-metringen gick i 5:05-tempo, inte 4:05 som jag råkade plita ner).
Rekommenderas varmt om du som jag tycker att tröskelpass är ja, bävsamma. Det här kändes – när jag väl gruvat klart och hoppat upp på löpbandet – riktigt skoj. Allra helst mot slutet. Korta intervaller fixar jag (i de här farterna) nästan utan att koppla på pannbenet, ett gäng kilometer i tröskeltempo kräver däremot ett kranium av ebenholtz. Snabbdistans ska vi bara inte tala om. Fronten måste vara hård som kubisk bornitrid. Behöver bygga på skallen ett tag till. Sen så.
blogg@bureborn 
Oj, oj vilken seriös träning du ägnar dig åt. Kommer att ge resultat! Känner igen det där med att gruva sig inför ”kvalitetspassen”. Hade aldrig hört talas om kubisk bornitrid men ska se om jag ändå inte kan få till denna kemiska förening eller ebenholtz under morgondagens gymbesök. Gruvar mig redan . . .
Jag hoppas att ett eller annat kvalitetspass mellan varven ska borga för lätta ben på de somrigt njutningsfyllda långpass jag siktar på. Seriositeten i passupplägget stjäl jag där jag kommer åt. Skulle jag på egen hand konstruera intervalpass skulle det bli fartlek av hela slanten. Hoppas det gick fint på gymet!
”…kranium av ebenholz” Hahaha! Fantastisk formulering.
Och fantastiskt bra genomfört pass!
Ett sådant seriöst upplägg för ett löppass var inte igår för hr Benets del, kan jag meddela Burebornskan. Kan knappt komma ihåg när jag sprang så här fort och framförallt strukturerat senast. Men att det krävs pannben för att upprätthålla tröskelfart (eller ännu värre överfart) kommer jag däremot ihåg. Och det är kanske anledningen till att det blir så sällan nuförtiden…
(Kan det vara mitt stora uttag av pannbensenergi på gymmet som gör att när det kommer till löpning så vill jag bara njuta, inte lida?)
Varmt tack för båda berömmen!
Som jag skrev till Suneson: jag kan absolut inte ta åt mig ären för det seriösa upplägget. Egentligen. Jag hugger helt sonika ett pass från en gammal löpartidning. Allt för att mota hamsterbandstristessen i grind. Hoppet hägrar om överkapacitet att inkassera på njutarpassen.
Gympass kräver pannben av ett slag som jag mycket sällan lyckas uppbåda på egen hand. Himla tur att F&S erbjuder något som heter TMI (träna med instruktör).
Ja, TMI (eller som vi icke F&S-människor långrandigt brukar få uttrycka oss; instruktörsledda pass (förvisso ett substantiv)) är det enda jag mäktat med sedan jag körde igång på det gym där frun förlustat sig ett tag innan jag vågade mig dit (och de ändrade pass-tiderna så att det blev ”möjligt” för mig att också vara med och ”leka”…) . Att gå till gymet med ett eget litet program i bakhuvudet eller bakfickan är än så länge för ”de andra” – inte för mig. Ska jag leka solitärt så gör jag det helst i löparskorna.
Var förresten precis ute och skuttade rundor på bakgården min. Tolv kilometer i högre fart än jag är van vid nuförtiden – tack var dig och ditt inspirerande inlägg här ovan. Tackar och bockar! Och önskar GLAD PÅSK!
Så kul att du blev inspirerad att dra på lite! Det är ju faktiskt riktigt roligt att öka farten och känna lite fartvind i håret då och då. (Fast på löpbandet är det oerhört vindstilla :-))
Ett upplägg helt i min smak även om jag naturligtvis i så fall springer på väl uppmätta löparbanor och kanske 20 sekunder långsammare per kilometer på de längre snuttarna (medan 200 meter på 54 sekunder låter lättare, ty i likhet med dig bävar jag för långa intervaller och än mer för snabbdistans… för att inte tala om exempelvis ett maxat millopp … typ gubbsilver på LL70…. Bornitriden i min skalle är mer konfomad och perforerad av kryphål och så därn burebornitrid (löparglädje) har jag också sämre med. Får helt enkelt testa tröskelstegen!
Gissade att det här kunde vara ett pass i Jumpersmak. Kör så det ryker tartan! Kanske kan det diktatoriska upplägget ge löparglädje som positiv biverkning.
Maxat millopp… *ryser*. Tänker tillbaka på en röd bana (Studenternas) en gräslig sommarkväll när jag försökte springa 10 000 meter sub 45. Fy f-n!
Vad är det för tid som gäller för silver på LL70?
1:02:00. Det låter lätt som en plätt, och var väl så också för ett par år sen, men senast stapplade jag runt på 1:07 nånting och blev ändå trött. Ska jag försöka vill jag helst ha lite marginal så att jag slipper tokmaxa. Men för all del, tartanet må glöda i sommar…
Bara att skriva ner passet är ju superseriöst. Jag brukar ha någon slags plan om det ska bli korta eller långa intervaller men sen bestämmer jag oftast först när jag värmer upp.
Inte en chans att jag och min teflonhjärna skulle ha kommit ihåg vad jag förväntades göra utan minneslapp.:-)
Gissar att det är lättare för dig – med din erfarenhet – att vara lite impulsiv. Kör jag med den tekniken så springer jag alltid 4-minutersintervaller, eller musikfartlek. Längre sträcker sig inte fantasin. 🙂
Hihi. Jag gör det enkelt för mig ska du veta! Jämna siffror eller stegar som är enkla att komma ihåg. Farten bryr jag mig ju inte om utan kör så hårt jag kan för dagen. 🙂