En helt vanlig kotte. Absolut. Eller en fjällig pansarlarv. Ibland ser jag ingenting när jag springer. I bland ser jag allt. Och annorlunda.
Jag läste just ut Lars Lerins underbara bok Naturlära och insåg att han (språkkonstnär och tillika makalös akvarellvirtuos) sätter ord på det jag gör; nollställer blicken och försöker uppleva omgivningen utan förförståelse. Lerin skriver om det utomjordiska perspektivet. ”Genom att leka ufo är det faktiskt möjligt att åtminstone för ett ögonblick undgå slentrianseendet och låta sig bli överraskad av den gröna skillnaden mellan en gran och en tall.”
Från mitt flygade tefat var fönsterlaven rent magisk.
blogg@bureborn 
Emellanåt går jag riktigt långsamma promenader. Lärde mig gilla det när jag opererat den där hamstringrupturen för 1.5 år sedan. Det är riktigt häftigt vad man kan upptäcka!
Man måste nog ändå erkänna att de vandrare som ibland frågasätter oss löpare, som drar fram som yrväder längs stigarna, har en poäng. Man ser oändligt mycket mer när man går än när man springer. Därmed inte sagt att upplevelsen av att springa fram behöver vara sämre, bara annorlunda.
Ett inlägg som väcker en del tankar.
Den där utomjordingens blick och upplevelse, möjligen besläktad med det nyfikna barnets, tycker jag mig känna igen hos en del nära bekanta, levande och döda, men inte direkt hos mig själv. Jag tycker också om att gå långsamt och iaktta omgivningen och har nog inte sämre sinnen, men mina mer spännande intryck bottnar oftast i något slags igenkänning eller identifikation, om än outtalad och ogripbar och just därför spännande. Så lockas jag exempelvis inte heller av fantasykultur eller resor till exotiska platser.
(När jag bläddrat i Lerins böcker (dock inte den prisbelönta ovan) har jag uppenbarligen missat texten, upptagen av bilderna, som onekligen är suggestiva och just ”virtuosa” men som också väcker något slags konstnärstrots, typ ”hur svårt kan det vara att få till de där effekterna”. Känslor som jag nog inte riktigt vågar ta ansvar för).
Att verkligen nollställna blicken och betrakta världen helt utan förförståelse är nog egentligen hart när omöligt för vuxna av människoart. Vi har alldeles för mycket sparat i våra hjärnvindlingar som vi envist försöker relatera till.
Du är inte ensam om konstnärstrotset. Jag känner många som fnyser åt Lerins ”manér”, och menar att det bara är skicklighet – ingen känsla och ingen tanke. Men det är f-n så skickligt! Sånt imponerar grymt på mig, oberoende om det är akvareller eller snickerier eller kanelbullar. Och jag tycker mig också finna något mer bakom hans penselföring som talar till det jag som vurmar för enslighet och vemod.
Nej, inte tycker jag att man ska fnysa åt Lerins konst eller någon annan allvarligt syftande sådan, och till skillnad från dem du mött anar jag känsla och tanke i hans bilder, som någon gång också talat till en så svårflörtad betraktare som mig, detta oavsett grad av manér och skicklighet. Mitt trots gäller tvärtom den ständigt omtalade skickligheten som sådan. Jag undrar om det verkligen är så svårt som det ser ut, om han inte mer ”har kommit på ett knep” för att få fram de där speciella sylvassa kontrasterna av ljus i det flödande mörkret (Har han klisterremsor eller nåt vattenavstötande fett?) och om jag bara kom på det så skulle jag kunna få till det jag också… I övrigt uppfattar det som att han har god marginal eller prutmån för spontanitet, improvisation och ja… slump. Eftersom jag tycker att det handlar om ett slags indirekt, lite teaterartat ljus (oftast om kvällen och ofta i snö), är min hädiska tanke att det blir skapligt suggestivt vilka trolska flödande färger han än låter ljusaccenterna kontrastera mot. Vilket inte hindrar att han själv (och den som berörs på djupet av hans konst) är känslig för nyanserna, hur dessa än skapats, men det skiljer honom i så fall inte från andra seriösa akvarellister. Och jag minns mig också ha sett en solbelyst lagårdsvägg (hittar inte på internet) som han träffat på pricken, så det är klart att han kan…
En konstnär jag känner har sagt att ”det är inte i min fina handstil man ska söka min konst” Jag undrar om inte detsamma gäller Lars Lerin. Alla jämförelser i övrigt.
Jag skulle gissa att Lerin själv är sjukt trött på att få höra hur skicklig han är, och antagligen håller med den konstnär du känner. Säkert önskar han att vi hyllade honom för annat. Kanske. Vad vet jag om det? Inte ett skvatt förstås.
Men knep vet jag inte. Jag tror på övning. 10 000 timmar, om nu inte just detta varit en myt. Hans produktion av akvareller är ju enorm. Målar man hundratals vita norska fiskfabriker mot midvintermörka himlar lär man kunna göra det i sömnen till slut.
När snön tinat bort på våren brukar jag ibland jaga runt bland buskarna med ett makroobjektiv på kameran. Samma sak brukar inträffa när frosten skapar mönster på mark och vattenpölar. Från och med nu kan jag sätta ord på det här aparta beteendet. Jag leker helt enkelt UFO och upptäcker nya världar.
Makroobjektiv är ju verkligen ett strålande sätt att få på sig ufoglasögonen ”tvinga” sinnet till andra perspektiv på tillvaron. Ett annat fiffigt trick är en ram av kartong. Sedd genom den ser världen plötsligt helt annorlunda ut.