I går var det dags för årets upplaga av Spin of Hope. Spinningevent och insamling till Barncancerfonden. Här gäller det att hålla en cykel igång i 12 timmar. Min arbetsgivare bidrar med pengarna, jag och ett gäng arbetskolleger med benstyrka och pannben. Tyvärr kände sig alltför få arbetskompisar manade i år. Eller tyvärr förexten. Ska jag vara ärlig hade jag inte ett dugg emot att trampa i fyra timmar. Passade på att genomföra veckans nyårslöftestest samtidigt: cykelbyxor.
Analys
Förstår nu varför cyklisters gång påminner om ett småbarns som bajsat på sig. Klar blöjkänsla. Cykelbyxa = slutar för högt upp på låret för att mina vintervita ben ska se trivas med tillvaron. Men mjukt och skönt för gumpen. Inga protester från sittknölarna trots fyra timmars nötande och en helt ickesadeltillvänjd häck.
Hiss eller diss
Hiss.
(Kan också berätta att fyra timmar spinning inte alls var lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Inte ens i närheten av samma tröttma som efter fyra timmars löpning. Nästa år trampar jag gärna sex. Eller tolv.)
blogg@bureborn 
Frågan är ju hur rumpan känns i morgon…
Helt smärtfri bakdel. Heja blöjinbyggda byxor!
Hårt pannben och mjuk sits tycks vara en bra kombination. Fyra timmar på sadeln verkar ändå ganska tufft. Men det är väl så med gränser, de försvinner när man passerat dem.
Antagligen är det också så att att man om man ställt in sig på något, som att cykla fyra timmar, klarar att cykla just 4 timmar. Fast i det här fallet stämmer det inte riktigt. Jag hade ärligt talat gärna trampat på ett par timmar till där och då. Tror jag ställt in mig på att få en kämpig eftermiddag, som sen blev en betydligt lättare resa än jag räknat med.
Du kanske har sett att en av dina kommentarer försvunnit, tillsammans med det osedvanligt ”poetiska” inlägget om Yogobe? Jag trollar (om det går) tillbaka kommentaren när jag återpublicerar det prematura inlägget. 🙂
Vill bara skryta med att jag under en cykelexpedition i ungdomen satt och trampade från morgon till kväll i en vecka utan allvarligare stjärtmen, men det var på den tiden sadlarna anpassades efter rumporna och inte tvärtom. Såna däringa flughuvuden är nog inget för mig.
(Undrar annars lite över sambandet mellan ert trampande och de vällovligt insamlade pengarna. Räckte det att sitta och trampa efter behag eller krävdes en viss fart eller ett visst motstånd?)
Jag är helt övertygad om att din rumpa var av hårdare virke en dagens ömskinnade stjärtar. Mjukare sadel eller ej. Även om vissa av dagens moderna cykelsadlar mest liknar pinoredskap från medeltiden. Typ en spansk trähäst. Kräver i praktiken blöjbyxor.
Kvaliteten på själva trampandet ställs det noll krav på. Krasst kan man konstatera att det går att betala för en cykel och sen låta den stå otrampad hela sejouren.
Din försvunna kommentar kommer, liksom Stures, ev (om jag lyckas) att återuppstå när jag publicerar inlägget om Yogobe ”på riktigt” och inte bara lyckas slinta på tangenterna. Tur att ni är trogna kommentatorer, annars hade jag aldrig upptäckt att det ännu mycket språkligt fria inlägget syntes. 🙂
Jag tyckte var rätt kul, kanske som ett försenat aprilskämt. Lite oväntat och gåtfullt… Och inte mindre gåtfullt när det visat sig oavsiktligt publicerat och borttaget….Till samma inlägg i städat skick blir det mesta i min kommentar goddag yxskaft och jag orkar nog skriva en ny. Jag skriver ju inte så mycket annat numera. 🙂 🙂
🙂 För er som hann se inlägget också en inblick i hur min bloggprocess ser ut. Hastigt nedkastade ord i en salig röra, som i sinom tid kanske blir en någorlunda välstrukturerad text.
Cykelbrallor är snudd på ett måste. Minns mina första. Rena hallelulja-upplevelsen. 😉
Man kan onekligen bli smått salig och tycka sig ha hamnat i himlen. 🙂
Heja dig! Kul referat från en bra tillställning 🙌
Tack Yvonne!