I Trögden är vi kanske inte såna som är först på trenderna. Vi låter saker och ting mogna. Testas av andras. Förfinas till perfektion. Sen ger vi oss på grejer som ”Bring Sally Up”- utmaningar. Det där som ALLA (nåja) crossfit-gäng gjorde 2013, och som kan se ut så här:
Eftersom vi brandkårscirkelfysare inte är några crossfitters tycker vi att skivstänger är ”fåniga tillbehör” vid benböj. Vi körde ”plain and simple” = squats med enbart egen kroppsvikt. Jobbigt nog. Ont i bakdelen idag. Ser verkligen inte fram emot armhävningsvarianten…
(På förekommen anledning (någon har gnällt) känner jag att jag måste förtydliga. Orden fåniga tillbehör står inom citationstecken eftersom jag är ironisk. Vi tycker inte att skivstänger är fåniga. Vi insåg helt enkelt våra begränsningar. Jag kan inte göra 30 benböj med 42 kilo på axlarna vilket är ursprungsutmaningen för tjejer . 60 kilo för killar. Men stannar man i jägavila på down bränner det fint i lår och rumpa ändå.)
blogg@bureborn 
Benböj (utan skivstång) skulle nog gå an, men jag klarar aldrig armhävningarna. Efter ett par dagars skogsarbete med en trilskande motorsåg är det bara att inse att armarna fungerar som sönderkokt spaghetti. Skulle verkligen behöva gå kursen ”armhävningar for dummies”.
Starka muskulösa armar är ju inte direkt en framträdande drag hos envetna löpare. Rent onödigt och kontraproduktivt till och med hävdar till exempel ultraräven Rune Larsson. Fast det synsättet hjälper ju föga om man trots allt behöver armarna till något.
Om Sally har kommit till Vallentuna brandkår eller kommunens övriga gym vet jag inte, men såväl sången som dess ursprung och moderna användning var nyheter för mig. Jag testade genast några övningar. Huksittande, liggande benlyft, växelvis benutfall, sittups och armhävningar, de senare klarade jag inte hela låten ens på knä, om jag (som jag gissar) inte får nudda golvet i downläget och plankan är ju tillräckligt jobbig utan förflyttning. Sjukt nyttigt och kul hur som helst, eller för att anpassa mig till detta forum: Hiss!
Men hur medryckande låten än är så tröttnar man, varför jag föreslår egen sång där man i gymsammanhang kan ersätta ”Old Miss Lucy” med lämplig gymledare. För övrigt tycker jag att det låter som om Moby sjunger den ursprungliga texten ”Green sally up and green sally down. Last one squat, gotta tear the ground”, och varför skulle han inte det. Enligt Google är han dessutom vegan…
Jag ser nu framför mig – mycket levande – hur Sally dånar ur högtalarna i ditt kök och hur du tar dig an crossfitutmaningar på löpande band. Heja!
:-). Det bjuder jag på.
Man tröttnar som sagt på sången, men jag minns den och kan i fortsättningen tänka och känna rytmen för få till lagom längd på de statiska (jobbiga) momenten mellan up och down.
Sången blir onekligen lite tradig i längden. Ttots att jag ännu bara kört en utmaning kan jag spela upp den i huvudet. Men det kanske är poängen med såna här ”taktstyrare”. Typ som amerikanska militärers ”left, left, left, right, left”.
Jag väntar med spänning på att fenomenet når Bryssel, ETA 2027.
😀
Ditt inlägg tog mig tillbaka ett år eller så då vi körde benböjsvarianten på gymet. Armhävningsvarianten hade jag aldrig sett, men efter att ha imponerats av MA-gänget i Youtube-klippet skrev jag till en av våra ledare och tipsade. Igår var det dags. Som en bonus efter genomfört cirkelpass. Och jag fick så jag teg. Ja, alla andra också. Det var inte många (typ inte många alls, om ens någon) som fixade the push-up challenge. Jisses vad jobbigt. Mycket jobbigare än kag någonsin kunde föreställa mig. Men inte desto mindre kul! Tack för inspirationen!
Som jag misstänkte. Trögden ligger alltså ungefär ett är efter skåneland. Då kan vi med gott samvete vänta ett år med armhävningarna. 🙂
Och tack för rapporten! Med tanke på att även de flesta i MA-gänget vek ner sig så kan jag föreställa mig hur sjukt jobbigt det är. Jag vågar inte ens fusktesta på knä.