Högst upp står jag. Högst upp vid fornborgen i Morga. Andas milsvid utsikt. Hög på löpning genom blåsippshav, mellan mossmjuka stenar och knotiga ekar. Längs en strand där vattnet slickat solglitterkant på klipphällarna. Men f-n va´ sjukt vacker en lunchrunda kan vara!
blogg@bureborn 
Precis samma här! Kunde dock inte låta bli att testa vattnet. 😉
Gissa vems spradande jag osökt tänkte på när jag sprang längs strandkanten! 🙂
Hm… Nej den klarar jag inte. 😉
(P.s. Hur gjorde du för att INTE hoppa i??? :-O )
Väldigt vackert!
Jag hade väldigt svårt att finna motivation för att åka tillbaka till jobbet, kan jag lova.
🙂 🙂
… och raka horisonter fick hon till också…
Erkänner: skevade en av horisontbilder i Photoshop i efterhand. Vad gör man inte för sina trognaste läsare. 🙂
Tackar för omtanken!
… och erkänner att även jag är mer nonchalant när jag knäpper, sedan jag upptäckt att min (eller egentligen Stockholms stadsbiblioteks) i-Pad är utrustad med denna och andra finesser. Men sneda horisonter, huvva!
Alltså, jag längtade ut när jag såg bilderna, blev avundsjuk när jag insåg att det var ett löppass och började nästan gråta när jag såg att det var ett lunchpass. Hur kan det vara så där fint, på ett lunchpass? Jag springer sju varv runt en park med spikraka grusvägar och tuktade träd.
Trösta dig med att din lunchrunda bygger ett mycket starkare pannben än min. Mitt blir mjukt som gelé av naturskönt knark.
Att få till en så här vacker lunchrunda kräver att jag tar bilen sisådär en kvart, men det är det värt trycker jag som har lyxen att kunna flexa mig en långlunch ibland. Lunchpass i direkt anslutning till jobbet blir inte fullt lika hisnande vackra. Men ( sorry!) ändå bra mycket bättre än varvning av park. Jag har en å och otuktade träd.