Det finns intervaller. Sjuttioelva varianter. Den ena jobbigare än den andra. Och så finns det elghufs-intervaller. Jobbigare än jobbigast.
Jag hufsar i skogen. På väg till min intervallstig springer jag med stavarna i horisontalläge. Förväntar mig konstant att någon bilburen bekant ska sakta ner och ropa något hurtfriskt om glömda skidor. Eller något småspydigt om att jag tycks ha sadlat om till stavgångare.
Elghufs – även kallat sprättande skidgång – har visserligen stavarna gemensamt med stavgång men ”sprättandet” gör en jäkla skillnad. Grymt bra träningseffekt för flåset! Backversionen är brutaltuff. Eftersom det var premiär för året körde jag mina på platten. I modest tempo. Hängde ändå över stavarna och flämtade som en uppjagad älg mellan hufsvarven.
(Elghufs är norska om någon funderar över ordet. Och så här kan det se ut när en norskt skidklubb roar sig.)
blogg@bureborn 
Jag har läst om älghufs men inte vågat prova. Det vågar jag fortfarande inte. (Och då tänker jag inte ens på alla reaktioner jag fick här i Bryssel när jag gick med stavar – de hade tydligen inte sett det förut.)
Fantastiskt effektivt för kondisen! Och efteråt får man träningsvärk i armkar och axlar också, vilket bevisar att man sätter även dem i arbete. Stavsprättande är kanske det perfekta komplementet till din trädälskarimage? 🙂
Norska skidlandslagets hemliga vapen?
Jag har sett filmbevis med såväl sprättade Kalla, som Södergren och Fredrikssom så särskilt tycks det inte vara. De hr nog något annat i bakfickan. Eller i gröten?
Denna aktivitet hörde jag tals om första gången på denna blogg (min kunskapskälla nummer ett vad gäller nyheter om träning). Då vill jag minnas att Mattias Fredriksson demonstrerade hur det skulle gå till (Bekräftas i sökrutan).
Om jag varit skidåkare och ung hade jag säkert hufsat för fulla lungor, på samma sätt som jag anammade allt nytt om friidrottsträningen, men nu är jag mindre fokuserad. Här hemma finns visserligen både skidstavar och gåstavar, de senare förr ibland använda av sambon, men redan mina långsamma intervaller på löparbana eller i mördarbacke väcker tillräcklig uppmärksamhet utan stavar. Och när jag tänker efter dolde jag exempelvis alltid med en tröja den blyväst jag läst om, tillverkat och tränade höjdhopp med i ungdomen. Sån är jag tydligen.
Jag tycker mig också ha märkt att det vanliga stavgåendet har minskat, i synnerhet tycks den aktiva, effektiva varianten ha lämnat plats för mysigt gående med stavarna som promenad- eller stödkäppar, men kanske spanar jag fel.
Gömmer man viktvästen istället för att skryta med den så är man nog inte den som kutar omkring med stolt hållning och viftar med stavar längs landsvägen. Stolt eftersom det med stavar är stört omöjligt att inte sträcka på ryggen som en tennsoldat.
Jag tror du spanat helt rätt. Det var länge sedan jag såg någon idka stavgång ”på riktigt”. Som ”stödhjul” förekommer de dock längs Fyrisån.
Superjobbigt det där, minns det som igår… Men undrar fortfarande hur norrmännen tänkte när de tyckte det skulle heta just elghufs, och då är jag ändå ganska bevandrad i norska språket… Och kulturen.
Jag gissar att en del av det jobbiga kommer sig av att man sätter fler av kroppens muskler i arbete. Omedelbar repsons från hjärtat.
Ja, men varför heter det elghufs?! Jag tänkte att det var självklart för den som kunde norska, men så är alltå inte fallet. Kanske utlyste skidlandslaget en namntävling en riktigt blöt efter-vm-fest?
Många som kör det i Hammarbybacken och jag har testat lite men det är inte bara jobbigt utan ganska svårt med! helt annat steg än löpning. :-O
Den bästa träningsformen för den som vill fila på löpsteget är det nog inte. Förmodligen är det mest snölängtande skidåkare som envisas. 🙂