Lätta men kraftfulla steg uppför tar jag. Springer i en grön lövsal. Det sjunger i hjärtat. Jag känner mig stark. Oövervinnerlig. Författar blogginlägget om bästa backpasset i huvudet.
Och så kliver jag snett…
Sitter en stund på en sten. Vågar inte vika ner strumpan och kolla in fotleden. Testar foten. Promenadbar. Går tillbaka till jobbet. I ett snabbare tempo skulle ha jag antagligen ha missat dessa vårens underverk.
Men. Jag ibland ids jag faktiskt inte se det positiva i tillvaron. Tycker så här:
blogg@bureborn 
Nej !! Inte nu igen! Stackare!! Klantarsel !! … välj efter ditt humör. ( I din utgjutelse kan jag inte tolka riktigt alla symboler men jag antar att de täcker det mesta 🙂 ).
Den fotograferade blomsterprakten får mig att minnas ett besök hos en Ulltunastudent som visade den berömda ängen med er landskapsblomma för drygt fyrtio år sen…, och min mor som i vår trädgård ömt vårdade några inplanterade exemplar.
Var växte dina liljor? På plats eller som rymlingar? Och föreställer den högra bilden blommande slån? Frågor som kan distrahera i det relativa eländet?
Jag har analyserat mina stukningar och konstaterat att de alltid inträffar när jag springer och tycker mig vara starkt och duktig. Man ska alltså inte vara stor på sig, som vi säger i Norrland. Så klantarsel passar nog bäst här.
Kungsliljorna växte inte på den berömda ängen utan förde en tämligen anonym tillvaro i en alldeles vanlig dikeskant i närheten av Fyrisån. Där jag aldrig skulle ha förväntat mig att se några. Men vackra var de! De vita blommorna är hägg som dränkte mig i ett doftande hav där jag gick och svor.
Men skit också! Hoppas på snabb läkning. Med sådan växtprakt i omgivningen borde healing ingå i inandningsluften. Tänker också på klyschan ”ingenting ont, som inte har…”. Hoppas du så småningom ids njuta av allt du inte ser när du fokuserar på bästa backpasset!
Läkningen så här två dagar senare ser ut att gå riktigt bra. Jag går nu i princip helt utan haltning, fotleden börjar anta normalare proportioner och den är inte hur blågrön som helst. *peppar, peppar*
Och nåt gott ska väl komma ut av detta: som att jag kan trampa ihop ett par ICA-vätternrundamil i helgen istället för att springa. Men det lär ju snarare leda till att jag ser färre naturromantiska detaljer i omgivningen.
Men asch, hoppas det går fort över! Undrar också var kungsängsliljan gömde sig? Min mamma brukar göra en liten utflykt varje år till ”sitt” ställe och i år var det visst gott om dem.
De gömde sig verkligen på ett helt oväntat ställe, Jag har i alla fall aldrig sett några just här, alldeles nedanför SLU invid cykelvägen längs Fyrisån i en trist dikeskant. Som nu inte alls ser lika trist ut längre.