Snart är mitt nyårslöftesprojekt i takt med tiden = veckonumren. I helgen klev jag utanför min bekvämlighetszon och satte mig bakom ratten i vår bil – med släpvagnen tillkopplad. Det har alltid, alltid, alltid varit sambon som kör när släpet ska med. Nu tycker jag att det är hög tid att även jag kan köra ett lass rat till återvinningsstationen! Eller hämta jord på Molnsätra gård.
Analys
1. Köra rakt fram med ett släp. Lätt som en plätt! Även om det går frustrerande långsamt på motorvägen.
2. Kvinnor kör uppenbarligen sällan med släp. Männen i släpvagnskön till jordbutiken såg ytterst förvånande ut. På fullt allvar.
3. Sambon hyser vissa tvivel om min släpvagnskompetens. När det krävdes backande mellan jordhögarna tog han över ratten.
Hiss eller diss
Omöjligt att avgöra ännu. Jag har ju inte klarat den riktiga utmaningen: backa med släp. Ytterligare övningskörning inplanerad. Jag ska bli världsbäst på släpvagn!
blogg@bureborn 
Den utmaningen gillar jag! Och visst blir du med lite systematisk övning lika släpvagnssäker som sambon (vilket jag förutsätter att han uppskattar). Att det är problem att backa har jag konstaterat som flitig dirigent av släpvagnar (som haft en tendens att svänga för mycket (eller för lite) när kraften riktas för långt vid sidan av (eller för nära) släpets mitt samtidigt som bilen inte kan lyftas i sidled utan måste köras i rätt position). Jag kan visualisera hur det borde gå till och naturligtvis skulle även jag kunna lära mig köra bil både fram och baklänges med och utan släp.
Av tradition brukar någon av de manliga släktingarna sköta den årliga, inte helt enkla hammockhopskruvningen på ön, men i år överlät jag uppgiften åt dottern och hennes väninna, vilket naturligtvis gick utmärkt efter lite tips och tog ungefär lika lång tid som det tog för mig första gången.
Backmanövern försvåras ju dessutom av att släpvagnen svänger åt motsatt håll som bilen. Det där med att ratta åt ”fel” håll räknar jag med att jag kommer att svära lite över. Men jag är också helt övertygad om att släpvagnskörning är något jag kan lära mig. Det kan ju knappast krävas någon Eistein!
Ev skulle jag nog också kunna skruva ihop en hammock. Men pricis som på din ö sköts hopskuvingar även här oftast av manspersoner. Oerhört könsstereotypt. Men gardiner syns å andra sidan av sambon så där lever vi inte upp till traditionella könsrollsmönster. Anledning: jag har oerhört dåligt tålamod när det kommer til symaskiner och blir ofta rosenrasande = en pina att bo med.
Jag är bara glad att jag har lyckats lära mig att köra bil överhuvudtaget. Släpvagnar hoppar jag över! Haha. Lycka till – du kommer ju bli släpvagnsmästare!
Du lär nog knappast dyka på mig rattande släpvagnsekipage i dina ”hoods”. :-). Det har sina fördelar att bo på landet. Bara att köra bil i innerstan gör mig skakig.
Klart du ska öva att backa med släp. Det kräver, som du själv konstaterar, ingen Einstein för detta. Och vrider man ratten fel är det bara att ta om och göra rätt. Sedan är det som med allt annat, dvs det man övar blir man bättre på. Själv är jag ganska medioker släpbackare. Jag har svårt för att nyttja backspeglarna och måste därför öppna dörren och kika bakåt för att komma rätt. Tror att jag skulle kunna lära om, men saknar den rätta motivationen. Det funkar ju även på mitt sätt.
Jag hoppas att min körlärare = sambon inte förlorar tålamodet. Och att det inte krävs några berömda 10 000 timmar, även om just den här gamla hunden vet med sig att hon har svårt att lära sig sitta när det gäller vissa saker.