# 23 – Spotify Running

När jag började springa första gången (vi snackar sent 1980-tal) skumpade en klargul Sony walkman alltid i ett läderbälte runt min midja. Fyllde mina öron med ZZ-top. Den hängde där även när jag började springa i mitten av 90-talet, och i slutet av detsamma. Tålig pryl det där. När springlusten tändes 2006 (jag har börjat – och slutat – springa x antal gånger i mitt liv) har jag för mig att jag gjorde det i sällskap av en liten svart mp3-spelare. Och ZZ-top. Sen köpte jag den iPod jag fortfarande fäster runt överarmen de gånger jag vill springa med musik. Vilket sker alltmer sällan. Och nästan aldrig till ZZ-top.

SpotifyDenna vecka testade jag sent om sider modernare teknik: att springa tillsammans med min mobil, och Spotify Running. Spotify Running är en app som anpassar musikvalet efter kadens. Man väljer tema (typ ”Reggae Run”) varefter en käck dam uppmanar en att börja spinga så ”hon” kan mäta ens tempo (bpm, steg/minut). Låtarna som spelas matchar sen detta tempo.

Analys

Jag har ingen träningsklocka som kan mäta kadens så bara det kändes lite kul. 180 bpm bestämde mobilens stegräknare. Hur välkalibrerad och noggrann den nu är. För säkerhets skull testade jag ett gäng extra gånger både på väg och på skogsstig. Samma resultat. 180.

Första löprundan sprang jag till så kallade ”Running Originals”, musik specialskriven för löpning. Elektroniskt. Konstruerat. Lite filmiskt övermaga. Om man står still och lyssnar. Springer man funkar beatet klockrent! (För mig.)

Löprunda nummer två valde jag istället ”Rekommenderas för dig”, som väljer musik utifrån tempo och vad man själv lyssnat på och sparat i sitt bibliotek. Antar jag. Det är inte de ”egna” låtarna som spelas utan låtar som Spotify tycker borde passa en.  Eric Clapton? Jorå. Kvinnaböske och Di sma under jordi?! Nej. Nej. Nej.

Hiss eller diss

Hiss för specialkomponerad musik i anpassad takt som fixade lite extra driv i steget. Jag kommer absolut att använda det när löpningen går trögt och skallen behöver boostas. Diss för Spotifys rekommendationer. Den algoritmen måste vara felprogrammerad.

Annonser

9 tankar om “# 23 – Spotify Running

  1. För min del är det här med att springa med musik i öronen lite årstidsbundet. Sommartid föredrar jag fågelsången. I det novembergrå kan jag nog tänka mig lite pepp via någon musikkälla. Visste inte att Spotify erbjöd den här tjänsten. Får ta och testa, eftersom jag både abonnerar på tjänsten och har en tillefon som klarar mottagning.

    • Då måste du absolut testa! Sök på ”Run” så dyker genre/tema upp. En blåsig novembermorgon skulle det kanske passa med temat The Chase, som enligt Spotify ska kännas som att kliva in i en actionfilm. Men de där löftena har jag noterat att man bör ta med en nypa salt. 🙂

  2. Jag minns min Sony också! Att man orkade! haha
    Spotify running har jag testat lite på löpband. Helt ok och något jag ska jobba vidare med. Ute vill jag kunna höra vad som sker runt omkring men börjar fundera på att lyssna på podd och/eller ljudbok faktiskt… Har du gjort det?

    • Sony istället för sån där viktväst som tuffa lirare kutar med? 🙂
      Ljudböcker klarar jag inte. Men det gör jag iofs inte utanför löparspåret heller. Jag blir frustrerad av att läsandet går så långsamt. Men podradio lyssnar jag ofta på under långpassen. SR:s Spanarna är min favvo, och P1:s dokumentärer är ofta bra. Numer finns det ju så otroligt mycket mer än Sveriges radio, men kvaliteten skiftar oerhört. Vissa är superbra, andra mest pladdrigt skitsnack. Sist lyssnade jag på FMTK (Försvarsmaktens träningsklubb) som pratade med Mark Levengood om löpning.

  3. Jag ler ett inte helt snällt leende åt den moderna apptekniken. Jag brukar ha radions P1 på när jag köksgympar, men där stannar det. Att springa med lurar i öronen (som för övrigt ideligen skulle lossna (inte öronen utan lurarna) då dessa är felkonstruerade (inte lurarna utan öronen (se blogginlägg, sök ”vingmuttrar”)), har aldrig lockat. Jag är för övrigt inte inloggad på Spotify, eftersom Youtube hittills har räckt till som digitalt musikarkiv. Men jag har en satellitklocka av märket Timex Ironman som kan mäta hur långt jag springer och en vanlig löparklocka som kan lagra hundra mellantider. Hur många lagrar din?
    / Signaturen ”Inte bättre förr men fan så mycket enklare”.

    • Enklare förr? Visst kanske. Annat inte. För oss som ibland behöver (eller i alla fall behövde) distrahera oss själva från hur förbaskat jobbigt det är att springa så är en liten lätt musikspelare med strömmande musik betydligt enklare än en tung kassettbandspelare som hade en tendens att knapra i sig kassettbanden. Kassettbanden som man dessutom själv spelat in från radioprogrammet Tracks. Samtidigt som man svor över att Kaj Kindvall pratade sönder låtarna. 🙂
      Tack för inläggstipset! Jag borde verkligen gå in och läsa där oftare. Saknar din välskrivna, underfundiga och träffsäkra blogg. Och fnissar du glatt åt ”Parismodet”.

      • Ja, för att inte tala om när vi på sjuttiotalet fick springa med så kallade bergsprängare under armen,.. eller sextiotalets Tandbergbandspelare… Huvva!

        Men om jag ska sluta att låtsasdriva med er ”som behöver musik för att orka springa” och istället erkänna att jag faktiskt aldrig prövat detta sätt att jaga bort den den stora ledan jag kan känna när jag sprungit mig trött, dvs när jag skiter i fågelsång och vacker grönska och bara orkar tänka enkla tankar. Jag kanske skulle bli helfrälst och svårt beroende (så som jag tycks ha blivit av den i-Pad jag nu skriver på). Funderar dock på vilken musik jag då skulle välja…? Funderar också på om man inte kan lära sig att höra sin favoritmusik utan yttre hjälp, så som Beethoven när han på gamla dar joggade runt på Wiens elljusspår.

        Blir slutligen glad åt att mina gamla nerskrivna tankar ännu tål omläsning, dvs att det inte bara är jag som likt en självgod Stig Larsson ibland går tillbaka och finner behag i egna alster… Tack!

      • Det vore ju enekligen oerhört praktiskt om man kunde spela upp låtar på beställning direkt i huvudet. Tyvärr tycks bara vissa spår fastna där, och de flyter sen upp till ytan när man väntar det som minst. Häromdagen gnolade jag omedvetet på ”Sådan är kapitalismen” både till fika- och lunchrast till kollegernas förjusning. Eller förfasning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s