Stannar. Kliver över. En dryg decimeter hög stock. Omöjlig att hoppa över en pisspassdag i löparspåret. Luften grötig. Går knappt att få in i lungorna. Klibbig dessutom. Klistrar tröjan obekvämt mot huden. Kroppen totalt osynkad. Kränger. Snubblar på en kottjäkel. Svär och vänder hemåt.
blogg@bureborn 
Det låter som en sån där typisk nattlig löpar(mar)dröm när allt skiter sig, men det här kanske var på riktigt?
Tyvärr var jag alldeles klarvaken. Men vi kanske kan skylla på att kroppen sov?
Fast ändå kan till och med skitpass bli till vardagspoesi. Eller så är det bara jag som är totalt utsvulten på löparupplevelser!
Hihi, jag tror nog att du lider av en svår släng av löparabstinens. 🙂
Kallur kör 100 meter hinder och alla är superimponerade. Var stolt över dina 7000!
Tack, Kari! Den synvinkeln har jag inte lyckas hitta själv.
Nästa sjua blir bättre. Då svävar u över både kottar och rötter.
Inte alltid kul att springa…
Roligt och bra skrivet om en zombieaktig löprunda 😉👍😄
Tack Yvonne!