Hjortron – ännu omogna – likt gyllene juveler mellan skvattram och ängsull. Manshög, guldskimrande kruståtel som kittlar kinden i farten. En guldgul tröja (nåja, neonskrikgul) på löparen vars skor sjunker ankeldjupt i skogstjärnens torvbräm. Det finns mycket som förgyller en kvällsrunda på latitud 63.
blogg@bureborn 
Skvattram, kruståtel, torvbräm. Ditt poetiska inlägg har inte bara förgyllt en ordälskande skånings morgon och fått honom att längta ut i skog och mark, utan även fyllt på hans ordförråd. För detta tackar han där han ligger i sina lakan, fortfarande gäckad av ett synnerligen eftergängset litet slemvirus.
Tack ! Känner mig mycket glad över att ett litet inlägg kan lysa upp tillvaron för någon. Hoppas du snabbt kryar på dig! Mitten av juli är inte den roligaste av tider att slåss med virus.
Ja, fresterskan ger sig inte. Nu vill hon locka mig ut på myrarna, denna gång inte bara med skönsång utan också en medhjälpare av kött och blod. Vore jag inte så stel i benen skulle jag kanske ge mig ut på grusvägen här i Arnanäs (utanför Växjö), det enda möjliga valet genom snårskogen…
Men amatörbotanikern (petimetern besserwissern) undrar om det inte var tuvtåtel (caespitosa) som växte i myrlandet (och på bilden). Kruståteln (flexuosa) brukar växa magrare och vara lägre.
Visst har du rätt om tåteln. Kompisen krus huserade längre upp på hygget, där hen roade sig med att killa oss på knäskålarna.