Änderna lyfter med vinande läten från stubbåkern. Likt hundra små reaplan. Uppskrämda från sitt spillsädsdignande frukostbord av en rullande vålnad som materialiserar sig ur morgondimman.
Mylingen drar vidare längs landsvägen. Jagar upp duvor i svajiga elledningar och skränande måsar från nyplöjda, lerdoftande åkrar. Som cyklist i ottan stör man onekligen fåglarna i morgonbestyren.
blogg@bureborn 
Lycka, att få vara ute så tidigt att man skrämmer fåglar!
Helt klart underbart! även om jag kände mig som något av en marodör i morgonlugnet.
Inte bara en vacker, dimmig morgon utan också ett landskap tomt på (icke bilburna) människor tycks det. Här i krokarna flyttar sig änderna inte mer än nödvändigt när man kommer. Ungefär som skatorna när katten närmar sig här utanför köksfönstret. Fast mylingar kanske är farligare än katter och människor. Den hemska historien bakom det här cyklande exemplaret på vägarna i Trögden törs jag inte fantisera om, men för läsarnas skull hoppas jag att hon inte finner ro än på många morgonrundor.
Mylingen skulle hellre springa än cykla på morgonkvisten men min illvillga ankel styr och ställer för tillfället.
Vud sjusnåret en helgmorgon är trakten helt öde. Mötte en enda bil på min 16 kilometer långa runda. Och en hund som tycktes rasta sig själv.
En text (ja bilden också) som lockar en sjusovare att tvinga sig upp i ottan. Chansen att fånga en cyklande myling på minneskortet bör man inte förakta.
Det är onekligen riktigt läckert att ge sig ut tidig morgon. Men själv har jag inte förmågan att fånga magin med kameran. För det krävs större fotokompetens – som din.
Men vackert är det!
Mycket! Superlyxig att inte behöva dela den med andra mänskliga knytt heller. 🙂