Fullständigt måttlöst

Har man tränat när passet inte registrerats i träningsdagboken? Har man sprungit när gps-klockan inte suttit på handleden?

Jag har fattat ett (för mig) drastiskt beslut: jag har slutat att mäta och bokföra min träning. Min träningsdagbok gapar tom sedan två veckor tillbaka. Garmin får stanna i byrålådan. Oftast känns det smått fantastiskt. Ibland får jag världens ågren.

För tänk om jag ångrar mig. I drygt nio år har jag reggat min träning på Funbeat. Lägger jag av nu och sen bestämmer att jag vill börja föra dagbok igen kommer det att saknas data.Tänker jag. Sen tvingar jag mig att tänka igen. Tänka om. Om det saknas pass ett par veckor, månader eller år kvittar. Totalt. Jag tittar ju ändå aldrig i backspegeln.

Min träningslogg på Funbeat har varit ett jättebra verktyg. I början av mitt löpande liv hjälpte den mig med motivationen, sen hjälpte den mig att se vägen mot träningsmålen. Träningskompisarnas pass sporrade och inspirerade mig. Men nu. Nu har veckosammanställningarna blivit ett stressmoment. Jag jämför mig med andra. Jämför mig med min egen tidigare träning. Om jag tränat ”för lite”gnager det dåliga samvetet. Vad fasen detta ”för lite” nu är när jag inte längre tränar för något specifikt mål. Jag tänker inte satsa på någon snabb miltid, jag tänker inte springa någon tävling. Jag tränar för att må bra. För att det är roligt. ROLIGT!

Att träningen blivit ett skavande måste mår jag definitivt inte bra av. Jag behöver dessutom inte det här måstet eftersom jag kommer att träna ändå. Det är livsviktigt. Tapeterna kommer att hänga i slamsor annars eftersom jag kommer att klättra på väggarna. Men jag behöver inte se några siffror på hur många (eller få) minuter jag tränat, om jag tränat tre eller sju dagar i veckan, hur många kilometer jag sprungit eller hur fort det har gått.

Tror jag i alla fall. Så nu har jag plockat bort det digitala uttrycket för träningsmåstet. I och med det behövs ingen mätning heller så nu springer jag omkring i skogen utan klockan på armen. Springer tills jag tycker det känns lagom långt i det tempo som kroppen bestämmer. Måstelöst. Kravlöst. Fatta hur jävla härligt det är!

Annonser

23 thoughts on “Fullständigt måttlöst

  1. Jag fattar! Jag mäter sällan fart och distans nu för tiden. Tiden har jag helt enkelt för annars hade jag väl fortfarande vimsat omkring någonstans. 😉 Däremot fortsätter jag envist att skriva i min pappersträningsdagbok. Har gjort i i alla år och sparat varenda en. Det är skitskoj att sitta och bläddra i dem för jag skriver ofta var jag kutat (det finns ställen jag glömt att jag varit på när jag kollar tillbaks!) och med vem. Om väder, vind och känsla. 🙂

    • Alldeles utan uppfattning av tid och rum springer jag förstås inte. Stigarna hemmavid är välkända och jag vet på ett ungefär hur lång rundan blir beroende på vilka vägval jag gör. Och så blir jag ju till skillnad från vissa andra trött efter ett tag. 🙂
      Min träningsdagbok är inte alls lika utförlig som din – mest tid, sträcka och gnäll över skavanker, och alltså inte heller någon större glädje att titta tillbaka i.

      • haha. Börja hitta ljusglimtarna och rita glada gubbar vet jag! Eller bara streckgubbar som visar hur det var. Kommer garanterat bli kul när du kollar om några år. 🙂

  2. Vad som är rätt eller fel kan bara du avgöra. Själv hade jag dock inte slutat med att registrera mina löpturer (har sedan löpdebuten för 35 år sedan fört en icke publik dagbok i vilken jag noterar inte bara löprundan utan allt mellan himmel och jord). Om träningen blivit ”ett skavande måste” löser du nog inte problemet genom att sluta föra träningsdagbok. Du behöver ju inte lägga ut den på nätet. Instämmer med Ingmarie om att det är roligt att titta tillbaka på sina gamla noteringar och tänk vad mycket man har glömt!

    • Som stöd för minnet och trevliga tillbakablickar skulle dagboken möjligen ha haft ett syfte, men den är innehållsfattig som få och tämligen trist läsning. Men det kan säkert hända att jag ångrar mitt tilltag om jag senare i livet vill skriva mina memoarer. I dagsläget är jag dock förvånansvärt ickeroad av att titta tillbaka och minnas, men sånt kan som sagt säkert ändras. Då får jag bita i mitt sura lilla apple.
      Visst har du rätt i att måsten inte trollas bort så lätt, och gnaget finns där förstås ändå oberoende av om Funbeat fyllts i eller ej. Än så länge. Men jag tycker faktiskt att jag redan nu fått en mer avslappnad inställning till träningen.

  3. Ja, även om du gjort långa uppehåll förr började jag ana oråd denna gång. Inte för att jag tycker att du ska behöva mäta tid och sträcka när du springer, men som dagbok kanske den kunde ha ett värde för dig, och som offentlig sådan för mig och andra, ty jag ska inte förneka att det är kul att se vad du gör. Hur långt och fort du springer, cyklar eller går bryr jag mig mindre om, däremot när, var och hur du gör det och allt annat runt omkring. Men så länge du håller din blogg vid liv, är du fortfarande synlig, så jag ska inte klaga, och naturligtvis vet du bättre än jag vad som är bäst för ditt välbefinnande.

    Själv har jag bokfört min löpning i elva år, varav åtta på jogg och funbeat. Mätning av tid och sträcka är fortfarande små stimulerande spänningsinslag, men knappast mycket mer. Att det numera går långsammare år efter år behöver jag inga siffror på, men de stör mig inte heller, och jämförelser med andras framfart har jag slutat med för länge sen. Liksom för Ingmarie fungerar noteringarna som dagboksanteckningar kring tid, plats, väder, sällskap och annat att gå tillbaka till och minnas. Möjligen kan jag ibland också dra lärdomar kring själva träningen och hur den påverkar kroppen (T.ex. under de senaste veckorna när jag fått ett sista tillfälligt kvalitetsryck inför Lidingö M70 (som i förbigående sagt (för att motsäga det föregående) faktiskt oroar mig lite eftersom det finns risk att jag (om det börjar gå bra där) får silvervittring och springer mig trött, vilket vore obehagligt 🙂 ).

  4. Det kan tilläggas att en bibliotekarie jag känner tycks dela din ambition men kanske har lättare att följa den än du. Under gemensamma löpturer frågar hon visserligen ofta hur långt hur fort vi sprungit men tycks inte bry sig särskilt därom eftersom hon stannar för fotografering eller bärplockning när andan faller på. Och när hon sprungit ensam handlar den muntliga rapporten efteråt bara om var hon varit, hur det känts och vad hon sett. Fast nog är hon intresserad av vad jag skrivit om gemensamma utflykter, och även för henne tycks mina gamla noteringar vara till hjälp för att minnas när, var och hur.

    • Faktum är att det som gjorde beslutet svårast var att du och jag skulle förlora kontaktytan på Funbeat. För jag inser naturligtvis att jag inte längre kommer att kliva in där, kolla in vad du gjort och komma med förnumsiga hönsmammiga kommentarer om din träning. Det kommer jag att sakna!
      Bloggen tänker jag försöka hålla liv i, men jag kommer att sänka ambitionsnivån när det gäller läsning och kommenterande på andras bloggar. Blir stresshormonerna för aktiva kan det dock tyvärr hända att även bloggen går i vila.
      Själv är jag som du vet måttligt intresserad av tillbakablickar, så dagbok av den anledningen utgör ingen stark drivkraft. Dessutom beundrar och avundas jag nog lite de människor som har en totalt avslappnad attityd till sin löpning. Dit lär jag väl aldrig komma, men jag gör ett test i alla fall.

      • Glad över dina ord men också sorgsen, ty visst blir hönsmamman saknad. Den gamla kycklingen får väl lära sig springa på egna ben. Umgänget på digitala forum har snitsaren nån gång kallat ”ett slags mindre förpliktigande vänskap”, men sant är också att den är bräcklig. Och helt utan plikter är den nog inte heller. För den ansvarsfulla och omtänksamma bloggaren, som tar sina kommentatorer på allvar, kan även det digitala umgänget tyngas av egna krav, så jag anar att inte heller detta mötesforum är en självklarhet. För egen del funderar jag ofta över min tillvaro på de större scenerna Facebook och Instagram, som jag inte känner mig hemma på men ändå inte tycks kunna hålla mig borta från (och där du och en del andra jag känner håller en ännu lägre profil). Men att helt försvinna ur den digitala världen är dessbättre svårt för ovanliga efternamn.

        För övrigt börjar också jag mer och mer lockas av ett mer impulsstyrt motionerande. Ska bara klara av det där skitloppet först i nästa vecka… 🙂
        Och att du inte roas av tillbakablickar ser jag som ett gott tecken. Det gjorde inte jag heller i din ålder.

      • Jag ställer onekligen krav på mig själv (och skapar egna måsten) som bloggare, och är mån om mina kommentatorer. Bloggande är ju inte bara ett sätt att få utlopp för skrivarklåda och rampljusbehov utan i allra högsta grad (för mig) en social aktivitet. Jag gillar mina kommentatorer! Och vill visa det både genom att svara på kommentarer hos mig och kommentera hos dem. Ohyftsat annars, tycker jag. Bestämmer jag mig för att lägga även bloggen i malpåse så lovar jag att hålla kontakt med dig på annat sätt! FB, lär jag inte komma undan (jobbkrav) och där kan man ju orera bakom kulisserna även om man som jag håller låg profil. Och det finns ju antik korrespondens också: typ mejl. 🙂

        Det däringa skitloppet kommer att gå fint i septembersolen! Och jag tror nog på att det blir en silvermedalj om halsen för din del, om inte dagen visar sig vara av en riktigt segartat och trög variant.

      • 🙂 🙂

        … utom det sista förstås. Jag är faktiskt skitskraj för loppet, eller snarare för min ambition med risk för trötthet. Och (för att åtminstone lite återknyta till ditt blogginlägg) egentligen tycker jag att min tre år gamla idé är rätt fånig. Vad ska jag med en silvermedalj till. Jag blev aldrig med i höjdhopparnas tvåmetersklubb och jag nådde aldrig ända upp på sydtoppen, men vad har jag brytt mig om det. Hellre använda min nyvunna relativa löpform till ett fint och behagligt lopp, vilket inte utesluter… Du förstår?

  5. Det viktiga är att man gör det som känns bra för en själv! 🙂

    Själv mäter jag alla pass (både i tid och km), MEN jag kollar däremot nästan aldrig på siffrorna under passet, utan bara när jag kommer hem.
    Jag har inga bekymmer att stanna och fota heller. Kravlöst, men jag gillar ändå att ha statistik på totalen, liksom.

    Kram M

    • Jag tror att det här känns som det bästa för mig. Nästan hela tiden tror jag det. Men ibland tycker jag att jag fattat ett idiotiskt beslut. 🙂
      I mitt fall är det totalens som stressar mig. På ett eller annat pass kan det tänkas att klockan får haka på.Om jag får för mig att spring tusingar tex.

  6. Det låter ju faktiskt rätt frestande det där! Hmm… Kanske ska jag helt enkelt ersätta Garmin-på-armen med… Ingenting! Upplevelsebaserad träning helt enkelt!

    • Det känns verkligen riktigt, riktigt bra! Just nu i alla fall. Jag känner mig, ja fri, på något sätt. Fri och fridfullare. Så jag tycker absolut du ska testa i alla fall. Du sparar ju några tusenlappar dessutom. 🙂

  7. Min Garmin sitter alltid på armen – men av helt andra anledningar än förr när jag mätte och analyserade… Jag reggar inte längre träningen (kopplar aldrig upp klockan mot datorn ens), men jag behöver kolla att pulsen inte skenar och att jag behåller (eller förbättrar) formen. På så sätt vet jag att hjärtat är med 🙂

    jag är helt med dig – om syftet är att njuta och må bra så är tid- och hastighetsmätning inte en del av grejen. Kan närmast vara hämmande för upplevelsen ju.

    • Din hjärtmätning är ju onekligen en otroligt livsnödvändig orsak att bära träningsklocka. Så oerhört tråkigt att det ska behövas, men samtidigt fantastiskt bra att hjälpmedlen finns och gör det möjligt att träna tryggt trots hjärtproblem.

      Även om jag under den sista tiden innan beslutet sällan tittat på klockan under passen så gör det markant skillnad i hur passet känns. Nu springer jag för springandets skull på ett helt annat sätt.

  8. Jag kan också känna den där längtan efter att springa bara på känsla utan att mäta någonting alls. Men sen tycker jag det är så kul att titta tillbaka i träningsdagboken på gamla rundor, se var jag har sprungit, hur långt jag sprungit under åren etc. Jag blir sällan stressad av siffrorna, men för mig hade det nog känts tomt utan dem. Därför har jag inte gjort verklighet av det där suget efter att springa helt utan mätning. Men kan verkligen förstå det sköna i det 🙂

    • Använder man dagboken som du, som ett sätt att gå tillbaka, minnas och kanske till och med återuppleva, så förstår jag att det är betydligt svårare att lägga mätningen på hyllan. De däringa sifforna är ju en stor del av dagboken, även om den förstås i teorin enbart skulle kunna innehålla noteringar om känsla och upplevelser. Men jag har nog aldrig sett en träningsdagbok utan siffror. 🙂

  9. Jag tror att jag har bestämt mig för att bara spring på känsla under loppet på lördag och inte titta på klockan (förrän kanske när det är en eller två kilometer kvar). Fiffigt, eller hur?

    • Oerhört fiffigt! Men jag undrar i mitt stilla sinne om du kommer att lyckas hålla fast vid planen när benen spritter som en gasells uppför aborren. 🙂
      Hur som, så hoppas jag att du får ett riktigt njutbart lopp, och inte tar ut dig mer än att det känns värt det efteråt.

  10. Radikalt! Men bra att du hittat en lösning som passar dig. Själv mäter jag allt, men jämför inget, vare sig med själv än med andra. Jag bestämde för länge sedan att träning alltid måste vara en prestationsfri zon för mig, att jag aldrig skall komma hem från ett träningspass och känna mig misslyckad. Vem skulle orka hålla på med en hobby som jämt får en att känna sig dålig? Sen har jag ju också den fördelen att jag alltid har varit en dålig löpare så jag behöver aldrig förhålla mig till det faktum att jag är mindre bra än vad jag varit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s