Hög.
På hav. På septembervärme. På saltfylld luft med en sista fläkt av vresros. Och. På det mest magiska. På löpning över solkysst granit.
Rus
blogg@bureborn
Hög.
På hav. På septembervärme. På saltfylld luft med en sista fläkt av vresros. Och. På det mest magiska. På löpning över solkysst granit.
blogg@bureborn 
Nästan plågsamt vackert… Åh vad jag längtar hem till havet nu!
Det är verkligen helt osannolikt hur mycket en utsikt över fria vidder kan fylla själen med lycka!
Jag håller med!!! Och luften! Och tystnaden! Bästa livselixiret. 🙂
För en stackare som nyss lämnat kustremsan och flyttat in till sta’n framkallar de här bilderna en släng av ångest. Det går förstås över när vackervädret tar slut.
Nog bidrar det overkligt vackra vädret till berusningen. Men hos mig kan längtan till havet vara nästan lika stark en grå och regnig novemberdag. Så sjukt nöjd över att jobba på ett ställe där resor till havet ingår!
Åh så underbart vackert! ❤ Finns sämre ställen att springa på om man säger så…
Eller hur!! Som en motortrafikled genom utkanten av en stad. Hu!
Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
I Stora Hult vid Skälderviken bodde i min barndom en gammal gubbe som ruskade på huvudet åt sommargästerna som kom för att njuta av havet. ”Havet, de e väl inget å si”, tyckte han.
Ja, eftersom jag vet att de flesta ändå tycker som du, törs jag vara surgubbe idag. Om Göran Palms dikt, som dök upp i skallen, möjligen handlar om svikna förväntningar så har jag inga förväntningar alls och känner ingen särskild längtan till kusten, varken den öppna i väster eller den mer gyttriga i öster, detta trots att jag tillbringat en stor del av mitt liv vid båda. Men på samma sätt som jag minns att jag fångats av ett par små okända tavlor den enda gång jag besökt Louvren, har även det havsnära landskapet något att erbjuda mig utanför det ordinarie programmet, och bland dina bilder ovan fastnar jag naturligtvis för ditt entusiastiska höstskrik, som nästan smittar av sig på mig. Men bara nästan.
Surkartarnas Tjalle Tvärvigg! Det är du det. 🙂
Kanske är du liksom gubben på Stora Hult hemmablind? Det man sett till leda förundras man ju sällan av. Som den same som jag skulle följa ut på renflyttning, och som när jag tyckte att de snötyngda träden var vackra utbrast ”Den där förbannade lössnön ramlar ju bara ner i kragen. Och inte bär den skotern heller.”.
Själv känner jag mig lycklig och fri i sinnet när jag ställs inför öppna, vida landskap. Därav euforin.
Intressant det där med landskap som spegling av vårt inre? Många i min närhet tycks också lockas inte bara av öppna, vida landskap utan framför allt av karga och ödsliga sådana, exempelvis den yttre skärgården eller Lofoten och Island. I min ungdom vandrade jag visserligen längs långa floder och målade slättlandskap med långa raka vägar, men bara geologi utan mänskliga spår var nog då som nu alltför intetsägande i all sin stilighet och för en landkrabba är havet inte bara stort och öppet utan också stängt för egna äventyr. På havet kan man stå och glo utan att komma längre, medan små insjöar och vattendrag kan upptäckas från alla håll.
Men att vissa landskap inte är mina första val betyder inte att jag skyr dem och jag vantrivdes ju inte direkt i Kebnekaisemassivet härom året….
Här har jag onekligen stora likheter med människor i din närheten. Karga, ödsliga landskap går jag i gång på på alla cylindrar. Men sinnet blir sinom tid mättat och kan efter en längre tids vistelse i öppna landskap längta till en vacker skogsdunge. Månne beror lyckan över de fria vidderna på att jag största delen av instängd i trånga rum och begränsade landskap.
Magiskt! Längtar efter höstpaddling när jag ser sådana bilder!
Då hade du längtat än mer om du varit här i Lysekil idag när Gullmarn nästan låg som en spegel. Jag har för övrigt en kollega som paddlar över nämnda fjord till jobbet varje dag. Hur sjukt avisskapande är inte det!
Hur sjukt avisskapande som helst ju! Vilken dröm!