Planenligt med planändring

lidingo

När väckarklockan ringer 5:30 för inplanerat morgonpass och regnet studsar i kaskader mot stenläggningen utanför hotellrummet. Den känslan. När man rundar husknuten och nordan slungar regnvåta löv i ens ansiket. När ljuset från gatlyktorna svajar i kastvindarna. När vattnet forsar över blanksvart asfalt och skorna är plaskvåta efter ett tjugotal steg. Då är man så sjukt nöjd med att man inte viker ner sig. Att man orubblig snurrar runt i Lidingös villakvarter. Ett tag. Tills man efter en knapp halvtimme hackar tänder, svär, skiter i sina intentioner och styr tillbaka för en kokhet dusch. Ibland är det f-n ok att kasta in handduken.

 

Annonser

Kontrastverkan

Från detta. Varsamma steg över spruckna klipphällar. Blicken fäst mot horisonten där solen sakta sänker sig i krusat Västerhav. En årsgammal truts skri över Gullmarn. Saltmättade vindilar som leker mot kinden. Tångdoft. Frihet. Till detta. Tassande steg på mossmjuk stig. … Läs mer

Fullständigt måttlöst

Har man tränat när passet inte registrerats i träningsdagboken? Har man sprungit när gps-klockan inte suttit på handleden?

Jag har fattat ett (för mig) drastiskt beslut: jag har slutat att mäta och bokföra min träning. Min träningsdagbok gapar tom sedan två veckor tillbaka. Garmin får stanna i byrålådan. Oftast känns det smått fantastiskt. Ibland får jag världens ågren.

För tänk om jag ångrar mig. I drygt nio år har jag reggat min träning på Funbeat. Lägger jag av nu och sen bestämmer att jag vill börja föra dagbok igen kommer det att saknas data.Tänker jag. Sen tvingar jag mig att tänka igen. Tänka om. Om det saknas pass ett par veckor, månader eller år kvittar. Totalt. Jag tittar ju ändå aldrig i backspegeln.

Min träningslogg på Funbeat har varit ett jättebra verktyg. I början av mitt löpande liv hjälpte den mig med motivationen, sen hjälpte den mig att se vägen mot träningsmålen. Träningskompisarnas pass sporrade och inspirerade mig. Men nu. Nu har veckosammanställningarna blivit ett stressmoment. Jag jämför mig med andra. Jämför mig med min egen tidigare träning. Om jag tränat ”för lite”gnager det dåliga samvetet. Vad fasen detta ”för lite” nu är när jag inte längre tränar för något specifikt mål. Jag tänker inte satsa på någon snabb miltid, jag tänker inte springa någon tävling. Jag tränar för att må bra. För att det är roligt. ROLIGT!

Att träningen blivit ett skavande måste mår jag definitivt inte bra av. Jag behöver dessutom inte det här måstet eftersom jag kommer att träna ändå. Det är livsviktigt. Tapeterna kommer att hänga i slamsor annars eftersom jag kommer att klättra på väggarna. Men jag behöver inte se några siffror på hur många (eller få) minuter jag tränat, om jag tränat tre eller sju dagar i veckan, hur många kilometer jag sprungit eller hur fort det har gått.

Tror jag i alla fall. Så nu har jag plockat bort det digitala uttrycket för träningsmåstet. I och med det behövs ingen mätning heller så nu springer jag omkring i skogen utan klockan på armen. Springer tills jag tycker det känns lagom långt i det tempo som kroppen bestämmer. Måstelöst. Kravlöst. Fatta hur jävla härligt det är!

Håller tunt

Jag lovade runt i mitt nyårslöftesprojekt. Men som ni kanske minns så höjde jag redan då varningsflagg för löftesbrott. 24 veckor, 24 testade saker (några minst sagt krystade) blev det innan projektet gick i graven.

Men ett löfte tänkte jag hålla: att följa upp #18 och avslöja mitt nya jobb. Ett jobb som bland annat erbjuder den här utsikten från fikahörnan på det ena kontoret. I Lysekil.

hlabb

Och den här från bryggan på det andra. På Drottningholm.

solabb

De övriga kontoren/labben på Institutionen för akvatiska resurser på SLU (där jag ska jobba som kommunikatör) har jag inte hunnit besöka än. Som det i Öregrund. Massor av nya ställen att lunchspringa på. Massor av nya människor att lära känna. Saker att lära sig. Utmaningar att hugga tänderna i. Det här blir en kanonhöst!

Lojtramp

Loj. Min träning de senaste månaderna har varit just så. Loj. Lugn. Närmst maklig.

Gårdagens runda på montainbike utgjorde inget engergisk undantag. Jag betraktade min kvällslånga skugga som gled fram över skördeklara vetefält och filosoferade över sensommarens härlighet: blommande ljung som ger den ljuvligaste honung och rodnande äpplen som snart, snart kan bli knäckig paj. Att njuta av mörka kvällar under de kulörta lyktorna på verandan. Med infravärmen påslagen.

ljung_2

Loj träning passar dessutom perfekt för lyssning. I går gjorde Ingmarie mig sällskap. Bildligt talat. Hon fanns i mina öron via Swimrunpoddens intervju. Just swimrun är inget jag går igång på, men det gör jag däremot på Ingmaries sköna inställning till träningen och livet. Ta dig tid att lyssna under en stilla augustisväng i löparspåret!

BokBytarBox

Titta! Jag sprang förbi ett litet superduperlokalt bibliotek vid en av mina passager längs Upplandsleden, alldeles invid landsvägen.

Är helt säker på att den faluröda ”holken” inte funnits där förut. Eller så har jag varit mer än lovligt blind, även om den gömmer sig något bortom allfarvägen och troligen för en rätt anonym tillvaro. BokBytarBox nr. 7459901.

Jag misstänker att boxen är landets första eftersom skåpets ägare och BokBytarBox initiativtagare är en och densamma. Kartan över boxar i Sverige uppvisar dessutom bara en röd prick. Bokbyten bör absolut uppmuntras. Jag hoppas på fler skåpbibblor!

(Nix. Jag lånade ingen bok. Även om jag förstås skulle ha kunnat förvandla min löpartröja till bokkasse. Den funkar ju fint som svampkorg.)

Toplesslöpning

Vi springer förbi flera. Flera gånger. Men när mossmattan bokstavligen kryllar av kantareller kan vi inte stå emot samlarlustan längre. Tröjan knyts till en svettfuktig svampkorg och jag kutar hem i bara bh:n.

svampkorg

Uppdatering två timmar senare: belöning för svampplockarnit och löparinsats.

hamburgare