Tvångsmässig träning

Tränar du för att må bra? Eller tränar du för att du mår dåligt om du inte gör det?

En tänkvärd fråga från helgens föreläsning om ortorexi med Yvonne Lin som besökte F&S. En fråga som kan vara bra att ställa sig själv den där tisdagen när det planerade träningspasset går om intet. Hur hårt gnager det dåliga samvetet? Drar du ner på matintaget för att kompensera dagens lägre kaloriförbrukning trots att du definitivt inte har några problem med övervikt?

Nej, du lider högst troligt inte av ortorexi även om du svarar ja. Ortorexi är en sjuklig fixering vid att äta nyttigt och träna mycket. Vi snackar människor som går i snödrivorna för att få större träningseffekt på promenaden, och som får ångest när snön smälter på våren. Människor som tar med sig egen matlåda när de är bortbjudna eftersom de måste ha full kontroll över vad de får i sig. Människor som bantar och tränar ner sina fettlager till livsfarligt låga nivåer.

Ortorexi är en sjukdom (ännu dock utan egen diagnos) i paritet med anorexi. En allvarlig ätstörning och ett uttalat träningsberoende. Men ibland tror jag det kan vara bra att fundera ett varv kring hur fokuserad man själv är på sin träning, på att äta rätt, och leva sunt. Det går att vara tvångsmässigt hälsofixerad. Tvång, fixering och rigiditet. Inga bra ord om man vill fylla livet med liv.

(Vill du veta mer om ortorexi så kan du titta på UR:s program En bok, en författare där Bengt Westerberg intervjuar Yvonne Lin. )

# 10 – Muggfärgsbyte

Vi människor är bekväma små varelser. Vi har en hjärna som inte vill anstränga sig i onödan. Den gillar att förenkla och automatisera. Den gillar att skapa oss vanor som gör att vi inte behöver tänka och välja ständigt och jämt. Som när vi kommer till jobbet och hugger oss en mugg bredvid kaffeautomaten. Jag ”väljer” nästan alltid den mörka varianten längst till vänster. Testpiloten (jag med mitt nyårslöfte) kopplade bort autopiloten och har nu druckit kaffe ur samtliga muggfärger.

muggar_red

Analys

Kaffe smakar identiskt oberoende av muggfärg. Om jag blundar. Tittar jag så tycker jag att kaffet är godare drucket ur de mörkbruna. De ljusblå och ljusgula muggarna har oskönare öron. Folk på jobbet är vanedjur. Alla väljer ”sin” färg. Många har också argument till varför: ”man ser om de ljusgröna är smutsiga”, eller ”de ljusgröna ser för smutsiga ut på grund av att skedreporna”. Något riktigt intressant inträffade dock när de terracottaröda dök upp – helt nyinköpta. Hela 80 procent av kollegerna valde den nya färgen. Första fikarasten. Återstår att se om nya vanor skapas.

Hiss eller diss

Hiss. Muggsamlingen som på fredag eftermiddag ansamlats på skrivbordet är mycket roligare multikolorerad än entonad.

Memorabilia

Jag avpolletterade ju alldeles nyligen mina gamla Icebugs. Kastade dem utan att blinka i soptunnan. Eller faktiskt. Ett par ryckningar i ögonvrån blev det ändå eftersom jag samtidigt kom att tänka på ett inlägg i skoslängarfrågan: när Malin gjorde en skoutrensning och drabbades av lätt separationsångest.

Nostalgi är seriösa saker, men hyllmeter efter hyllmeter av gamla skor? Nja. Nära och kära får ändå stå ut med mycket för löpningens skull. Så jag har ett tips om du har svårt att låta avlagda löparskor gå i graven: pyssla dig en minnessak!

(Kom ihåg var ni såg dessa armband först. När – inte om – de dyker upp i Icebugs sortiment behöver jag vittnen i striden om upphovsrätt. :-))

 

 

 

# 8 – Digital detox

Oops! Förra veckans testpilotande höll så när på att sätta krokben för hela nyårslöftesprojektet. Ja, faktiskt höll det nästan på att ta kål på hela den här bloggen. Att ordinera sig själv total nedkoppling från allt vad internet och smarta nallar heter är riskabelt. Riskabelt när man som jag  knappast lider av något beroende. Alls.

Analys

Avgiftning är säkert nyttigt som kruskalkli om man varje ledig mikrosekund checkar av fejjan, kvittrar träffsäkert och laddar upp en fräck selfie på insta. Jag stängde ner mobilen. Och. Nada. Ingen abstinens. Inte minsta lust att scrolla av statusuppdateringar. Hur skönt som helst! Men efter ett par dagar av total frihetskänsla blev jag tvungen att logga på. Temporärt. Ska man bli faster och händelseutvecklingen avrapporteras på messenger så måste man ta sitt sociala ansvar. Passade på att kolla av statusen på Säfsens skidspår när jag ändå hade mobilen i gång. Men jag hade faktiskt lika gärna traskat ner till stugbyns reception och kollat in anslagstavlan. Bara att konstatera: det ligger en analog stofil på lur inom mig. Med potential att döda bloggar.

Hiss eller diss

Hiss. Det finns sjukt härliga och hundraprocentigt odigitala nöjen man kan fylla sin tid med. Som sportlov.

 

# 6 – P2

P2I min bil på väg till jobbet skvalar alltid P3 ur högtalarna. Morgonpassets puttrigt, trevliga småprat och gnabb blandat med ny musik. (Eftersom P3 – enligt ständigt upprepad jingel – ”älskar ny musik”. Den nya musiken tycks mest bestå av Erik Lundins låt Annie Lööf och samtliga Miriam Bryants tolkningar från programmet Så mycket bättre.) I mitt nyårslöftesprojekt för 2016 vågar jag mig ut på okända våglängder. Rattar in P2.

Analys

Johan Helmich Romans Oboekonsert i D-dur  smeker öronen. Orgelmusik gör det inte. Och det finns stråkkvartetter som skär likt knivar i klassiskt oskolade hörselgångar. Klassisk musik spelar effektivt på hela känsloregistret. Från sprittande glädje till sorgesamt vemod och expressionistisk ilska. P3 lyckas aldrig få mig att dansa med pudrad peruk i Versailles. Det gör P2. Jag har aldrig känt någon  lust att blunda till Annie Lööf. P2 är fullständigt livsfarligt som bilmusik ur den aspekten.

Hiss eller diss

Hiss. Testade i måndags. Har lyssnat på P2 hela veckan.

 

Nödsemlor

Årets hetväggar.

nödsemla

Är semlorna slut på bageriet får man improvisera. Både jag och Pumlan tyckte det funkade helt ok. Möjligen skulle fyllningen ha kompletterats med den kardemumma som hamburgerbröden saknar.

nödsemla2jpg

 

#5 – Gymselfie

Som testpilot måste man testa sina gränser. Kliva ur den komfortabla zonen. Ta en gymselfie.

gymselfie_

Analys

Jag är glad att Friskis&Svettis fotoregler stipulerar att man gärna får fota sig själv, men aldrig andra. För det betyder att man måste passa på när få är i närheten. Färre ser alltså hur man med svetthala händer fumlar med telefonen och försöker ta en bild, samtidigt som man gör sitt yttersta för att påskina att man just fått ett sms från chefen som måste besvaras omedelbart.

Bara att erkänna: jag ställde mig inte framför någon spegel. Jag använde ingen selfie-pinne. Jag placerade mig inte i svärmen av biffiga grabbar med de tyngsta skivstängerna. Jag gömde mig bland konditionsmaskinerna och smusslade.

Jag misslyckades kapitalt med att ta den perfekta selfien. En selfie ska (enligt tips från nätet) tas snett uppifrån och huvudet ska ha en lätt lutning. Då accentueras kindbenen och ögnen ser större ut. Man ska placera sig i rätt ljus, som får huden att stråla och håret att glänsa. Har man en vän i närheten får denna gärna blåsa från sidan för att skapa en glamorös rörelse i håret. (Harigt jag vet, men jag vågade inte fråga killen på bandet bredvid om han ville agera vindmaskin.)

”Signature posen” är också viktig att hitta. Jag misstänker att framåtlutad över löpandets handtag, flåsande som en blåsbälg efter en backintervall inte signalerar rätt attityd.

Hiss eller diss

Diss. Då och då kommer jag kanske att bjuda på ett smartkameraknäppt självporträtt. Taget i skogen. Under observation av max en räv. Men det här blir aldrig bloggen där varje pass dokumenteras  med en rödsvettig nuna. Och ännu mindre med tillrättalagda egenfoton tagna med en kvällsvarm bris snett från höger. Alldeles för pinsamt.

(Fenomenet selfies är förexten riktigt intressant. Självporträtt som konstnärlig genre uppkom på 1400-talet. Då tog det tid att måla av sitt ansikte. Nu tar det en bråkdels sekund. Och vi trycker av som galna. Mängden selfies på internet lär ha ökat 900 gånger mellan år 2012 och 2014. Vad säger det om oss? Är vi ytliga, egocentrerade narcissister?

Så här tänker jag:

Alla människor har ett behov av att bli bekräftade. En selfie på Instagram ger enligt studier betydligt fler likes än andra typer av foton. Att lägga upp en selfie kan alltså absolut funka som en quickfix för självkänslan.

Ett foto som någon annan tar har man noll kontroll över. Med en selfie  bestämmer man själv hur man framställs. Man visar det man vill visa och delar fotona för att förstärka den bilden av sig själv.

Selfies handlar också om kommunikation, och om att söka kontakt med andra. Via internet kan vi inte mötas rent fysiskt, men en selfie på bloggen ger ändå en känsla av att det finns en människa bakom. En människa av kött och blod. Vars digitala självporträtt förhoppningvis överensstämmer med hur hen är irl.

Men jo, det finns också något självupptaget i detta. Forskning visar till exempel att män som lägger upp många selfies har fler narcissistiska drag än andra. Och fler psykopatiska. Mycket troligt gäller detsamma för kvinnor. Inget konstant flöde av selfies här alltså. Någon kanske kommer med tvångströjan.)

 

På marginalen

Just nu är jag en njutningslöpare. Slölöpare. En springa-bara-för-att-jag-älskar-det-löpare. Eller möjligen ingen löpare alls, utan bara en människa som springer. Vad nu skillnaden är?

Jag planerar inte att kuta snabbt inom någon snar framtid. Jag planerar definitivt inte att tävla. Som löpare-blott-och-bart-för-springandets-egen-skull borde jag väl således skita i att pina mig med saker som intervallpass?

Men si det går inte. Jag gillar nämligen att ha marginaler.

linjal

Alias överkapacitet.

Jag måste ha lite bättre kondition än jag egentligen behöver. Lite mer uthållighet än jag behöver. Lite mer styrka än jag behöver. För först då kan jag få det där jag verkligen vill ha – flytpassen. (Och sen är jag lite hooked på det där med endorfiner också.)

Så idag blev det backintervaller på löpbandet. Intervaller med fokus på styrka snarare än flås. Därmed inte sagt att det inte blev flåsigt mot slutet. Det blev det.

8 gånger 3 minuter i vanligt distanstempo, vilket för mig i dagsläget innebär 6 min/km. Låter ju som en bit kaka. Ståvila mellan intervallerna dessutom.

Men sen råkade backarna vara progressiva. Första intervallen: 2,5 procents lutning. Sen plussade jag på 0,5 procent per intervall, vilket innebär att jag de sista tre minuter kutade uppför en 6-procentig backjäkel. Totalt sprang jag 4 kilometer uppförsbacke. Skönt trött efter det.