Har begått en i dag igen. En dödssynd. En peccata mortalia. Känt vrede. Ira. Omöjlig att hindra. Vill slå i dörrar och kasta porslin. Helst en Ming-vas.

Såna synder kräver ett par smärre insatser om man inte ska dömas till den eviga döden. Ånger, bikt, avlösning och gottgörelse. Har inte utfört något av ovanstående.

Nu tror jag i och för sig inte att döden är annat än evig. Men borde nog ändå bota den där synden som råkade koka över. Räknas ett blogginlägg som ånger och bikt?

……………………………………………………………………………………………………………………………..

”Din dotter är borta.”

Måste vara ett av de värsta besked en mamma kan få. Jag fick det i dag.

”Din dotter är borta.”

Mitt lilla hjärta, borttappad på skogspromenad. En ensam ledsen liten flicka, bara tre år, på en skogsväg. Säger: jag plockade blommor, och så var alla borta. Jag ropade på mamma, men ingen var där.

En timme. Först då ringde någon mig, först då ringde någon polisen. En timme. Mitt hjärta, ensam, liten och förtvivlad. Borttappad.

Rakt ut skrek jag. Pulsen stannade – tvärstopp – för att sedan skena okontrollerat. En läderrem hårt åtdragen runt halsen. Yr. Panik. Nu vet jag vad panik är. Tio, kanske femton, minuter när allt bara var kaos. Jag körde bil, men minns inget av vägen. Bara varje skräckscenario som sinnet målade upp. Varje bild av mitt hjärta, ensam och rädd på en skogsväg.

Sen ringde telefonen. ”De har hittat henne”. Då blev jag arg.
Hur fan kan man tappa bort mitt hjärta?

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Jag blev snorförbannad på moderskapsmyten. Det var så det började. Det slutade med ett test i Aftonbladet. Så nu vet jag – jag är en cool förälder.

Egentligen började det hela också i Aftonbladet. Indirekt. Min ilska mot myten om Moderskapet väcktes via en debattartikel i Journalisten. Åsa Linde var förbannad; på en krönikör – Malin – i aftonblaskan som ondgjort sig över vissa morsor. Morsor som inte beter sig som morsor ska -låter sonen bo kvar hos pappan vid skilsmässan, och flyttar till en annan stad till exempel. Visst, det kanske inte är någon strålande lösning. Malin reagerar. Hon mår dåligt i sin mage, lika dåligt som hon gjorde när hon var fem år gammal och hennes egen mamma var på kommunstyrelsen i två timmar. Hon skriver: ”Så här är det. Du får ett barn. Grattis. Välkommen till etthundra procent självuppoffring”.

Malin kanske vänder sig till båda könen. Men det är mamma som tjänar som exempel, en mamma som inte passar in i moderskapsmallen som fått henne att skriva. För jävlar om en mamma inte uppoffrar sig till 100 procent. Om hon sätter kommunstyrelsen framför dottern.

Om hon låter dottern hämtas av pappa för att hon själv vill spela innebandy. Och gör det utan att få dåligt samvete. Om hon på fullt allvar hävdar att dotterns prio ett är pappa, pappa ska trösta, pappa ska natta. Och om hon dessutom vågar andas att det faktiskt kan vara rätt skönt – ja, då möts hon av de sneda blickarna och de snörpta läpparna. Jag vet, för jag drabbas av dem. Ibland är de där blickarna dessutom kryddade med en besserwisserattityd; ”hon vet inte bättre, hon går emot sin natur”. Då jag blir snorförbannad.

Jag trodde (eller hoppades snarare) att vi kommit längre. Att den förbannade biologismen var utrotad. Den som hävdar förälder=mamma=moder, punkt basta.

I min jakt på Malins krönika i orginalupplaga hamnar jag på aftonblaskans familjeavdelning. Och hittar testet ”Hur är du som förälder”? Cool tydligen.

Cool förälder –
cool mamma –
men en usel Moder.

………………………………………………………………………………………………………………………………….