En grabb med dödslängtan

Dödade nästan en pojke idag. Av det lärde jag mig två saker. Ett – jag kan se in i framtiden. Två – mörkerpromenader längs landsvägen utan att först måla hela kroppen med reflexfärg borde förbjudas.

I mörker och strilande regn, bländad av mötande trafik, ser man inte mycket längs vägkanten. Tänkte jag. Kisade med ögonen. Försökte urskilja om den skuggning som anades bredvid vägen var en buske eller ett rådjur. Det var en buske. Men skärpte blicken ytterligare. Tänkte på buskar, rådjur. Och människor. Bevisar att jag är synsk. Mer eller mindre.

Fem minuter senare dödar jag nästan en pojke. Med betoning på nästan. Överdriver för dramaturgins skull. Han stod i vägens mitt. Svartklädd, balanserande på den vita markeringen. På väg över. Jag såg honom först när fem meter återstod. Passerade i 110 med kanske trettio centimeter till godo. Hjärtat i bihålorna.

Tvärnitade. Nästan. Ville i alla fall göra det. Tvärstanna och rusa ut vild, skällade. Du måste väl för i h-vete sätta på dig reflexer! Inte bara en fånigt dinglande snöflingereflex. Nej, minst en neongul reflexväst. Helst klädd i mundering à la vägarbetare. Eller varför inte köpa en hink vägmarkeringsfärg av samma statliga verk och hälla över huvudet.

En pojke dödade mig nästan i dag. Av ren och skär förskräckelse.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

Annonser

Samvete svart som natten

”Du stannar till sist, men är här först”.
Kommentar från arbetskamrat angående mina arbetstider.

Så kom mening nummer två: ”Hur går det med Elsa?”
Visserligen utan särskild betoning på någon av stavelserna. Men andemeningen var tydlig.

Åtminstone blev den det genom min hjärnas tolkning. Hur kan du, som är småbarnsmorsa, jobba så mycket? Du borde vara hemma mer. Vad är du för en mamma?

Så fick jag ännu sämre samvete. Och blev förbannad. Hade någon ställt samma fråga till pappan i fråga?

………………………………………………………………………………………………………………………………...

Den överenergiska energin

Jag har två starka sidor, det hävdar vissa. Varken fler eller färre. Två. Jag är bra på att strukturera och så sprider jag postitiv energi.

Och sen fälldes kommentaren: ”men det kan också bli för mycket”. Jag tror inte att personen i fråga syftade på struktureringsförmågan. Det var den positiva energin som ställde till det. Jag levererar inte lagom mycket av den varan. Nej, jag ger överdoser.

Jaha.

………………………………………………………………………………………………………………………………

Tröttma

Vill sova. Krypa ner under prassligt duntäcke, låta det svala lakanet glida mellan fingrarna. Buffa kudden och sen: ner med huvudet. Skapa en perfekt formad grop. Blunda. Och sova.

Men så kommer nåt märkligt krypande. Samvete kanske, eller så är det ett måste. Man KAN ju inte gå och sova redan klockan åtta. Annat borde göras, om det så bara är att titta på tv.

Men för f-n! Jag är ju vuxen, bestämmer över mitt jag. Suss sött!

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Syndens näste

Har begått en i dag igen. En dödssynd. En peccata mortalia. Känt vrede. Ira. Omöjlig att hindra. Vill slå i dörrar och kasta porslin. Helst en Ming-vas.

Såna synder kräver ett par smärre insatser om man inte ska dömas till den eviga döden. Ånger, bikt, avlösning och gottgörelse. Har inte utfört något av ovanstående.

Nu tror jag i och för sig inte att döden är annat än evig. Men borde nog ändå bota den där synden som råkade koka över. Räknas ett blogginlägg som ånger och bikt?

……………………………………………………………………………………………………………………………..

För Sakens skull

Det är ju fint att folk engagerar sig för det som är viktigt. Brinner för något. Tar tag i saken.

För de gör väl de som går med i en ”cause” på Facebook? De vill stoppa den globala uppvärmningen, vill stödja kampen mot bröstcancer, vill bekämpa patriarkatet. De tar tag i saken. Eller? Jag har noterat av få av dem tar steg nummer två: att skänka pengar till Saken.

Jag har fått flera inbjudningar att ”joina” en ”cause”. De är alla (nästan) behjärtansvärda. Men hittills har jag alltid tackat nej. Trots att det är så enkelt att klicka ja. Eller just därför. För vad betyder det om jag klickar i ja-rutan? Att jag bryr mig – troligen. Att jag engagerat mig – knappast. Att jag tagit tag i saken – inte alls.

Att klicka ja känns lite som självbedrägeri. Som ett försök att köpa ett bättre samvete med ett klick, att visa upp ett gott ansikte för världen. Till intet förpliktigande. Bara bling-bling, utanpåverk, inget innehåll.

………………………………………………………………………………………………………………………………

Vaken mardröm

”Din dotter är borta.”

Måste vara ett av de värsta besked en mamma kan få. Jag fick det i dag.

”Din dotter är borta.”

Mitt lilla hjärta, borttappad på skogspromenad. En ensam ledsen liten flicka, bara tre år, på en skogsväg. Säger: jag plockade blommor, och så var alla borta. Jag ropade på mamma, men ingen var där.

En timme. Först då ringde någon mig, först då ringde någon polisen. En timme. Mitt hjärta, ensam, liten och förtvivlad. Borttappad.

Rakt ut skrek jag. Pulsen stannade – tvärstopp – för att sedan skena okontrollerat. En läderrem hårt åtdragen runt halsen. Yr. Panik. Nu vet jag vad panik är. Tio, kanske femton, minuter när allt bara var kaos. Jag körde bil, men minns inget av vägen. Bara varje skräckscenario som sinnet målade upp. Varje bild av mitt hjärta, ensam och rädd på en skogsväg.

Sen ringde telefonen. ”De har hittat henne”. Då blev jag arg.
Hur fan kan man tappa bort mitt hjärta?

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Coola mamman

Jag blev snorförbannad på moderskapsmyten. Det var så det började. Det slutade med ett test i Aftonbladet. Så nu vet jag – jag är en cool förälder.

Egentligen började det hela också i Aftonbladet. Indirekt. Min ilska mot myten om Moderskapet väcktes via en debattartikel i Journalisten. Åsa Linde var förbannad; på en krönikör – Malin – i aftonblaskan som ondgjort sig över vissa morsor. Morsor som inte beter sig som morsor ska -låter sonen bo kvar hos pappan vid skilsmässan, och flyttar till en annan stad till exempel. Visst, det kanske inte är någon strålande lösning. Malin reagerar. Hon mår dåligt i sin mage, lika dåligt som hon gjorde när hon var fem år gammal och hennes egen mamma var på kommunstyrelsen i två timmar. Hon skriver: ”Så här är det. Du får ett barn. Grattis. Välkommen till etthundra procent självuppoffring”.

Malin kanske vänder sig till båda könen. Men det är mamma som tjänar som exempel, en mamma som inte passar in i moderskapsmallen som fått henne att skriva. För jävlar om en mamma inte uppoffrar sig till 100 procent. Om hon sätter kommunstyrelsen framför dottern.

Om hon låter dottern hämtas av pappa för att hon själv vill spela innebandy. Och gör det utan att få dåligt samvete. Om hon på fullt allvar hävdar att dotterns prio ett är pappa, pappa ska trösta, pappa ska natta. Och om hon dessutom vågar andas att det faktiskt kan vara rätt skönt – ja, då möts hon av de sneda blickarna och de snörpta läpparna. Jag vet, för jag drabbas av dem. Ibland är de där blickarna dessutom kryddade med en besserwisserattityd; ”hon vet inte bättre, hon går emot sin natur”. Då jag blir snorförbannad.

Jag trodde (eller hoppades snarare) att vi kommit längre. Att den förbannade biologismen var utrotad. Den som hävdar förälder=mamma=moder, punkt basta.

I min jakt på Malins krönika i orginalupplaga hamnar jag på aftonblaskans familjeavdelning. Och hittar testet ”Hur är du som förälder”? Cool tydligen.

Cool förälder –
cool mamma –
men en usel Moder.

………………………………………………………………………………………………………………………………….