*sjunger* Jag vill ha mer tejp. Ge mig mer tejp. Jag vill ha mer tejp.
(Melodin: en känd julsång av Adolphson&Falk.)
Jag har inte sprungit på en vecka. Allt är ledbandens fel. Ledbanden i min vänstra fot som inte har någon karusha kvar. Lika mycket stuns i dem som i resåren i en utnött, gammal baddräkt. Obefintlig alltså.
Jag lyckades kliva snett på ett cirkelpass i brandstationen förra veckan och stuka foth-vetet. Igen. Sist det begav sig var i maj. Sedan dess har jag gjort av med ett oändligt antal rullar idrottstejp. Så blev jag övermodig och skippade den självhäftande fotledsförstärkningen. Omedelbart straff på den oklokheten.
Nu har jag länsat tejphyllan i den lokala sportbutiken. Igen. Och förvarnat om att de bör bunkra upp medical blue. De fem rullar de kunde erbjuda räcker inte långt. Jag antydde också att de borde erbjuda mig mängdrabatt, men den bollen gick inte hem. Snålt. Det lär ju ändå vara jag som säkrar produktionen i tejpfabriken.
Av ständiga stukningarna kan man dock lära sig saker:
- Att tejpa fotleder effektiv, snabbt och så tejpsnålt som möjligt utan att tumma på stabiliteten
- Att uttöjda ledband stukas lätt – men också ”läker” snabbt. (De läker inte alls, men fotf-n går att träna med utan smärta även om den är svullen och blågrön.)
- Att rebah och prehab av fotled borde vara ett stående inslag på träningsschemat.
- Att man har noll självdisciplin och aldrig genomför de där rehab och prehabövningarna.
blogg@bureborn 