Entimmesträsket

Terränglöpning – 51 minut. HIT – 60 minuter. Spinning – 55 minuter. Cirkelträning – 45 minuter. Terränglöpning – 62 minuter.

Plus 2! Två minuter över timmen. Smärre mirakel.

Jag har drabbats av entimmesförbannelsen. Igen. Där passen är mellan 45 minuter och en timme långa. Ett istadigt mönster.

Ok. Allt sitter inte i min egen skalle. Träningspass på F&S är 55 minuter långa. Cirkelträningen i brandstationen styr jag inte heller över. Men när det kommer till löppassen är jag allenarådande. Och tycks omedvetet ha fattat beslut om att upp till en timme är, ja, typ lagom.

Det är nåt mentalt. 45 känns easy-peasy. Ingen motsträvighet finns i sinnet om jag tänker mig trekvart när jag knyter på mig löparskorna. 55: lite mindre tjänstvillighet. + 60: klart avog inställning.

Gäller för övrigt sträcka också. 6,5: vilken dag som helst. 9: får väl gå. 1,1 mil: för långt.

Behöver hitta att strategi för att programmera om hjärnan. Vill gärna att 90 minuter ska kvala in som easy-peasy.

 

Annonser

Rosenhippt

Rosehips, Mount Down - geograph.org.uk - 1115262

Mina knän har börjat knirka mer än lovligt. Ont gör de också ibland, speciellt i utförsluten. ”Lyssna på kroppen, sluta springa”, säger självutnämnda förståsigpåare (som aldrig någonsin sprungit ett enda steg i sina liv).

”Hej, nyponpulver!”, säger jag. Knaprar dyra kapslar, och springer vidare med  rosehip-smorda leder. Tycker helt ärligt att de trilskas mindre, gammelknäna.

Standardmjölk

Först tänkte jag påstå att sommar- och semestertid innebär f-n så mycket mellanmjölk. Mellanmjölkspass alltså. Såna som är varken hårda eller lätta. Men sen insåg jag att jag i princip bara pysslar med lättmjölk. Vecka efter vecka av fjösträning. Njutbar och vacker visserligen. Men fjösig.

Tills igår.

En timmes TMI på F&S. En rejält glas gammeldags mjölk och världens endorfinkick 10 wallclimbs, 20 pull-ups, 30 handrelease push-ups, 40 wall balls, 50 sit-ups, 60 overhead utfallsgång, 70 svingar, 100 burpees. (Eftersom jag inte är riktigt rätt funtad när jag är hög gjorde jag 200 burpees.)

Så idag.

Konstaterar jag att fullfeta mjölkprodukter har bieffekter för en ovan drinkare. Typ gallproblem och träningsvärk från helvetet.

Charlie Chaplin

Varje morgon stiger Charlie Chaplin upp ur sängen hemma hos mig. Jag alltså. Med fötterna utåtvinklade. Stapplar in i badrummet med kort-korta steg. Går på skrå nedför trappan. Bredställ, vi vet. Det knastar i fotlederna ungefär som när man sätter sig i en torr, gammal skinnsoffa.

Lagom tills att frukostsmoothien står på bordet brukar fötterna ha återfått normalläget: tårna pekande framåt. Knirret har upphört (eller möjligen har jag blivit lomhörd av mixern). Jag kan flexa upp på tå. Halleluja!

Det tar ett tag numer. För hälsenorna att vakna och slemsäckarna att morna sig. Funderar på om jag borde försöka göra något åt det här. Som att sluta springa.

 

Rehabrabiat

Jag har upptäckt att jag har en något morbid böjelse. Jag går igång på rehab. Förtydligande: jag vill absolut inte vara skadad. Men jag hyser en skum förkärlek för rehabilitering. Jag tror det har något med systematik, disciplin och målmedvetenhet att göra.

Målet är klart och tydligt (som en fullfungerande fotled) och metoderna för att nå dit är tämligen givna (i fotledsfallet rörlighet, sen styrka och balans, därefter spänst). Det enda jag behöver göra är att ge mig fan på att genomföra övningarna planenligt och konsekvent. I det kan jag bli fantastiskt fanatisk.

Det funkar inte med (för mig) luddiga mål som att starka coremuskler är bra att ha. Följaktligen är jag helt kass på att förmå mig själv att träna styrka hemma, men om målet är friska hälsenor har jag inga problem att göra 90 tåhävningar morgon och kväll. I fyra månder.

Fotledsdistorsion är det perfekt projektet. Så kom igen nu rehabdiktatorn! Jag har gett dig en knivskarp målbild. Buss på dorsalflektionen!

Våldsverkare

stukadJaha. Så har man gjort det. Igen. Bedrivit lite supinationsvåld på sig själv. Stukat sin fot alltså. På utsidan av foten. Jag antar att motsvarade agressionshandling mot insidan av foten heter pronationsvåld, vilket lär vara betydligt ovanligare. Kanske till och med ovanligare än oprovocerat våld.

Eftersom jag är en rätt ordinär typ nöjde jag mig alltså med att trampa snett åt den laterala sidan. För att inte bli alltför tjatig tycks jag dock ha gett mig på CF (calcaneo fibulare) snarare än klassiska FTA (fibulotalare anterior) den här gången.

Vilken gång i ordningen det är vet jag dock inte. Jag är en typisk återfallsförbrytare. Inget originellt med det heller. 70 till 80 procent av alla stukningar lär vara återfall.

Så nu ligger jag är med vänsterfoten (alltid vänster) på en luden kudde och beundrar svullnadens lilagröna ton. Nästan lite regnbåge över fotknölen faktiskt. Väldigt vackert.

Bilden visar dock ett annat högläge: det i bilen på väg hem från orienteringsträningen. Halvvägs hem. Det var nämligen då jag blev smärtsamt medveten om att jag inte ville trycka ner kopplingspedalen en enda gång till. Och så satt jag där i väntan på den vite riddaren, med en halvt avdomnad fot (väldigt hårt åtdragen Dauerbinda) vilande mot ratten  och lät mig skakas halvt till sömns av långtradarna som dånade förbi på en regnvåt riksväg 55.

Orientering, ja. En gåva till fotledsdistortionsguden? Inom orientering lär visst över hälften av alla akuta skador vara relaterade till fotleden. Tro fan det, sånt knöligt underlag som man springer på. Fast i mitt fall inte särskilt knöligt alls. Bara klantigt. Det var inte den obanade spenaten som fick mig på fall, utan snedsteget inträffade på den högst vältrampade stigen, närmast att likna vid en trädgårdsväg, på väg tillbaka till bilen efter skogskutandet. Klantarslen får skylla sig själva!

Klantarslet är dock numer så förutseende att hon alltid har en elastisk binda i träningsväskan. Uppfyllde tämligen snabbt tre femtedelar av PRICE (protection, rest, ice, compression, elevation) – kompression och högläge – och tycker nog det ser ut som om jag lyckades hålla nere svullnaden någorlunda. Inte allför lång rehab hoppas jag. Först lite vila bara. Lite tejp. Och en from förhoppning om att fotfan inte är bruten.

 

Kuckelmuckel

nal Sjukgymnasten förvandlade ena sidan av min häl till en piggekott idag igen. För tredje gången. Men den irriterade slemsäcken vill ändå inte riktigt pigga på sig. Fortfarande lite vätska som envist återkommer mellan de stickiga behandlingarna.

Så idag föreslog sjukgymnasten att jag skulle dra ut den sista vätskan genom att lägga en spirtindränkt bomullstuss mot hälen under de tre kommande nätterna.

Ursäkta?!

En spritdoppad tuss mot huden skulle alltså suga vätska ur en slemsöck bakom hälsenan?

Luktar kvacksalveri, tycker jag. Eller åtminstone huskur med ytterst tvivelaktig effekt. Men va´ f-n, en liten dutt whisky kan ju knappast skada.

Sand i håret…

…har strutsen. Som kikade upp ur sin sanddyn idag, och gick till sjukgymnasten med sin onda häl. En punkt på insidan på hälbenet – strax nedanför där hälsenan möter benet – har ömmat. Ett par månader.

Dom: Bursit. Slemsäcksinflammation. Eller snarare irritation.

Straff: Fem nålar i bursan. Två dagars total träningsvila. Inga intervallpass löpning före måndag.

Strutsen känner sig helt ok med det. Skakar kornen ur barret. Stoppar eventuellt ner skallen igen efter nästa veckas återbesök.