Den enögda djävulen

Upptäcker det långt, långt bakom mig i mörkret. Ett, ett enda, starkt lysande öga som snabbt närmar sig. Ljuset klättrar uppåt, når min backspegel. Bländar mig till tårar.

Så förvinner ljuset. Ögat blinkar till och glöder sedan svagt rödgult i djupet av sin håla. Efter varandra passerar vi in mellan vajerräcken. Vägen blir enfilig. Då väcks plötsligt ögat till liv igen, blinkar frenetiskt. Sänder ut puls efter puls av helljus. Rakt in i min backspegel.

Blink – blink, blink-blink. Flera hundra meter. Så vidgas vägen och den enögda bilen kör om. Försvinner ur min åsyn på mindre än en minut. Jag har ont i ögonen, sinnet fullt av ilska, nästan ända hem.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

En munfull morgonstund

Tidig morgon. Anar faran halvsovande. En tyngd träffar täcket. Rör sig obevekligt närmare huvudkudden. Sprider punktformig värme. Jag försöker undkomma. Vänder huvudet åt andra hållet.

Men det struntar han i. Kliver på envisa tassar över bröstkorgen. Börjar trampa i höjd med mitt huvud.  Kloar lite försiktigt. Sedan mindre försiktigt. Morrhåren nuddar min kind. En svag luftström. Och sen kommer den. Lukten av kadaver. Katten har öppnat munnen.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Vittring på våren

Enligt meteorologiska definitioner är det knappast vår än. SMHI:s vår börjar när dygnsmedeltemperaturen stiger över noll. För att inte våren ska komma och gå hur många gånger som helst ska den där dygnsmedeltemperaturen hålla i sig minst sju dygn i sträck.

Men för mig kom våren idag. Igår var det fortfarande vinter, visserligen snölös och blid, men ändå vinter. Idag var vädret detsamma. Gråmulet, + 4 grader. Men det hade blivit vår.

Kanske beror det på att lukten av fuktig jord och förmultnat fjolårsgräs nått mina näsborrar. Kanske på att blåmesens ”tsitsitsirrr” och talgoxens ”tsitsibää, tsitsibää” hörs tydligare. Kanske på att björkarnas grenverk tonats lila. Att grusvägen sladdats lerig, att katten tog en oväntad långpromenad.

Blev tvungen att ta ner ljusslingorna ur enarna. Plötsligt kändes de totalt malplacerade. Irriterar mig på de vinröda vintergardinerna. På den taniga julstjärnan i fönstret.

Att min vår anlänt innebär också att snön och kylan – om den kommer – blir tyngre att bära. Vita flingor och minusgrader kommer inte längre att tolkas som att vintern normaliserats utan som ett bakslag för våren.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Bländad av energi

Körde med vidöppna ögon rakt mot den uppåtgående solen. Utan solglasögon. Utan irritation. Vägbanan likt djupblått siden, uppvärmd av de första trevande strålarna. Vägrenen fortfarande som frostig sammet.

Kanske djupnande ögonvråns kråksparkar. Men själen jublade. Äntligen solenergi.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Killekill

Forskarna är kliandets väsen på spåren. Om det rapporterar Vetenskapsradion. Med hjälp av en magnetresonanskamera har de undersökt vad som händer i de små grå när vi kliar oss. Uppenbarligen lyckas vi – genom att krafsa på vår hud – förmå hjärnan förtränga klådan. Rafs, rafs och aktiviteten i skallens ”motviljecentrum” minskar.

Men å andra sidan ökar aktiviteten på andra håll i hjärnans vindlingar. I de områden som hör samman med tvångsmässigt beteende. Skulle kunna förklara varför det är hart när omöjligt att sluta riva när man väl börjat klia sig. Varför jag aldrig, aldrig kan få nog av naglar som dansar över ryggraden. Av en vass kam som masserar hårbotten. Eller av en pennspets som retar fotsulan.

Kategorin meningslöst vetande:

KLIA = Kuala Lumpur International Airport. Enligt egen utsago världens bästa flygplats 2005-2006. Diggar introt på webbplatsen. Så väldigt lite flygplats. Rena Eurovisionschlagern.  Eller ett OS på 90-talet.

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Kaffelattevinter

I Norrland är vintern blå. Här i Mälardalen är den som kaffe med grädde.

Nyfallen mellansvensk snö skapar sällan ett täcke. Den bildar ett mjölkigt raster över kakaobruna leråkrar och dött fjolårsgräs. Pudrar skrovliga ekstammar och snuddar grusplaner. Landskapet som cappucino.

I Norrland är vintern dämpad, nästan tyst. Här i Mälardalen arbetar baristan envist vidare.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Pärlspår i skyn

Pärlemormoln. Det var sådana jag såg när jag körde hemåt i går. Som jag aldrig hann fånga på bild eftersom mörkret hade ätit upp dem när jag väl nådde hemmaplan. Andra hann få fram kameran och fånga det rätt sällsynta fenomenet åt DN. Och VLT.

Vackra var de. Som om ett gigantiskt suddgummi raderat delar av himlavalvet och avslöjat en bakomliggande skimrande sfär. Men de kan också vara tecken på att annat suddats ut. Ozonmolekyler. Uttunningen av ozonlagret lär gå 100 gånger snabbare när pärlemormolnen visar sig.

Inser att mitt tidigare liv innehöll betydligt fler polarstratosfäriskt moln. Mitt norrländska liv. Minns skymningar och gryningar. Promenader under självlysande pärlemor. Funderingar om det vackra i livet. Och om det som kanske döljs bortom. Som kan avslöjas om man lyfter, svävar in i det där framsuddade hålet i himlen.

………………………………………………………………………………………………………………………………. 

Blå timme utan kulör

Skymning. En diffus tidrymd av diffust ljus. Blåtonat, kobolt tror jag, med ett uns preussiskt eller cyan. Den blå timmen när dagen övergår i kvällsmörker. När blicken har svårt att fokusera, hitta konturer.

I dag var skymningsljuset inte blått utan märkligt färglöst. Gjorde skäl för namnet skumrask. Eller tussmörker. Ett ord för det där tillståndet av halvdager. Ordat om i artikeln ”Tussmörker och skymningljus” av DN:s språkguru Catharina Grünbaum .

Tussmörker. Laddar skymningen med än mer magi. Lämnar utrymme för något överjordiskt. Fantasin skapar särgena varelser i grenarnas rörelser. Skuggor får liv i ögonvrån.

…………………………………………………………………………………………………………………………………