En varm Pumla i famnen. Uppkrupen. Hopkrupen. En nyduschad älskling innesluten i frottémjuk handduk. Vilar sitt huvud mot min axel. Blundar.
Jag nynnar i moll. Dan Anderssons ”Spelmannen”. Alf Hambes ”Visa i molom”. Nosar i nacken där små fjun kittlar min kind.
”Grimasch om morgonen” blir knappt mer än en viskning. Pumlan sover. Trygg och varm andas hon kärlek mot min arm.
…………………………………………………………………………………………
Jag är beroende. Uppfyller samtliga sex kriterier:
Men nu har jag tagit en överdos. Får jag en gång till läsa att ”gränsen mellan ute och inne suddas ut” vomerar jag omedelbart. Här krävs akut avgiftning.
………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Jag är ett unikum, ingen dussinvara. Eller snarare: min litterära smak väljer sina egna stigar. Undviker E4. Om man får tro nätbokhandlarna.
Jag var på jakt efter Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen. När titeln presenteras föreslår alla sajter andra böcker som borde falla mig i smaken. Passa i samma bokhylla. ”Andra som köpte den här boken beställde också…”
De som köpt boken hos Bokus är uppenbarligen biografifreaks; vill läsa om Sara Lidman, Göran Persson, finska krigsbarn och kurdiska kvinnor som söker sina rötter. Hos AdLibris gillar de också självupplevt elände, som Maskrosbarn och Vitt på svart. Kryddat med lite elände i skönlitterär kostym. På Internetbokhandeln föredrar de dysterhet i deckarform á la Stieg Larsson och Camilla Läckberg. Och så vill de käka korrekt GI-mat.
Ingen prickar rätt i mitt bokliga solarplexus.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Lever i en lantlig bubbla. Verkligheten göre sig icke besvär. Uppenbarligen.
Har lyckats missa att andra lantisar besöker Mälardalen. Återuppståndna lantismusiker från Pite. Euskefeurat. Ok, de må ha återuppstått redan för ett par år sedan. Men nu släpper de sin första platta sedan 1994. Lurv.
Kritiken är som ljummen latte. 3:a i DN. 3:a i Piteå-tidningen. 4:a i Sundsvalls tidning. Skiter jag i. Har redan beställt skivan. Och jag har inte köpt en skiva sedan 1994. Typ.
Mycket är nostalgi. Folkhögskolenostalig. Norrländsk dimma som lättar över Ljungan. På hemväg från festen. Vänstervriden samhällskritik med lagom bett spelar vidare i hjärnan. Lite vinylraspig. För visst, skivorna Levandes och Hoven Droven snurrade mycket fysiskt på en klassisk skivspelare. Hackade till på ”Skweelarn”.
Just ikväll befinner de sig knappa 7 mil ifrån mig. Snackar pitemål i huvudstaden. Men mitt bubbeljag har lyckats missa det. Tar en tröstkaka till. Och nostalgitrippar lite på tuben.
………………………………………………………………………………………………………………………….
Läser gör jag oftast omedvetet. Ögonen vandrar över sidan, skickar signaler till hjärnan, som kopplar ihop de inscannade orden. Ger dem betydelse.
Allt sker sekundsnabbt. Utan motstånd. Men Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött utmanar mig. Den raka ordföljden tvingar mig att läsa varje mening två gånger. Måste medvetet vända på orden.
Typ: ”Jag bara stirrade utan svar och fast Alex ville visa hårda ytan man såg han knäcktes.”
Inser att jag i vanliga fall inte registrerar alla ord. Blicken hoppar mellan betydelsebärande fragment av meningar. Hjärnan kopplar ihop dem efter ett invant mönster. När bärarna byter plats bryts mönstret och innehållet glider undan.
Hur mycket annat i livet registrerar jag lika fragmentariskt? Tolkar enligt rutinmässiga mallar?
……………………………………………………………………………………………………………………………..
Jag är inte psykologiskt trovärdig. I alla fall inte enligt I som snackar om filmfobier i Kino, P1:s filmmagasin.
Hennes cineastiska fasa stavas dialektflickor. Kvinnliga filmkaraktärer som snackar dialekt och droppar kläderna (samtliga klädesplagg) för att sedan slänga sig i sjöar, älvar eller hav. Nakenbaderskor som försöker locka med sig sina manliga motspelare i plurret. (Jag har aldrig reflekterat över hur många svenska filmer som innehåller såna våta scener. Uppenbarligen en hel del. Intressant faktum iofs.)
I tror inte på att sådana flickor finns i verkligheten. Misstänker att karaktärerna är resultatet av manusförfattares och regissörers önskedrömmar. Om sexuellt frigjorda kvinnor? Parade med nationalromantiska motiv á la Zorn? Eller?
Märkligt. För jag känner mig inte särskilt drömsk. Eller o-trolig. Högst verklig faktiskt. Och jag bryter på norrländska. Badar gärna spritt språngade i svenska tjärnar och havsvikar. Och försöker då och då locka andra att göra mig sällskap.
…………………………………………………………………………………………………………………………………….
Det påstås att någon sagt ”visa mig din bokhylla och jag ska säga dig vem du är”. Genom googleforskning lyckas jag varken belägga eller vederlägga. Men vissa osäkra källor påstår att talesättets upphovsman är en viss småländsk möbeljätte.
För att hyllan i fråga, eller snarare vad som vilar (eller inte vilar) på hyllorna, ska säga något om mitt jag borde jag ha påverkat urvalet. Idag hittade jag en gökunge. En gul bok prydd med en gigantisk blå streckkod. Vad kostar framtiden? av en Kenneth Hermele. Har aldrig hört talas om honom. Eller boken. Har inte ens sett den förr.
Den har en undertitel också: Globaliseringen, miljön och Sverige. Låter betydelsefullt, engagerat, som sånt som borde läsas. Men uppenbarligen inte särskilt lockande. Pärmen gör motstånd när jag försöker öppna boken. Knastrar av torkat lim som spricker när jag bladen vänds. Men den luktar damm.
Ställer tillbaka den i hyllan. Mellan Simon Singhs Fermats gåta och Maja Hagermans Spåren av kungens män. De böckerna har jag själv valt. Läst. Men vem har valt Vad kostar framtiden? Valt, men inte läst?
…………………………………………………………………………………………………………………………………
Vi delar toautrymme, jag och katten. Bredvid min keramiska stol står hans plastiga låda. Fylld med knastrigt grus.
I samma två kvadratmeter stora rum ryms också vänners tankebanor. Vi tillhandahåller svart skoltavla och en burk med avbrutna kritor. En tyst uppmaning att klottra. På armlängs avstånd.
Vissa antar utmaningen, men under pseudonym. Ger kisse den tvivelaktiga äran.
…………………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 