Vila.

Jag befinner mig i ett fullständigt intentionslöst andrum. Löparmässigt alltså. På jobbet råder fullständigt sönderstressande kaos. Entropin når varje sekund nya och hisnande nivåer.

Men på löparfronten är allt lugnt. Rädslan visade sig vara obefogad. Den fanns där nämligen; rädslan för att Lidingöloppet skulle bli en tveeggad final. Säsongens höjdpunkt, men också slutet för min målinriktade träning. Jag skulle kastas ut i ett oplanerat intet och drabbas av apati. Eller ännu värre desperation. Att jag skulle ge mig ut på omedelbar jakt efter nya mätbara resultat, nya inrutade scheman.

Men löparjaget är vindstilla. Vaggar sakta (ok, det är träningsvärken som vaggar mig – jag går som en anka.) Säsongen är slut. Nu kraftsamlar sinnet och kroppen. Laddar löplusten med ny energi. Men tills batterierna är påfyllda tänker jag vila. På riktigt.

…………………………………………………………………………………………

I morgon ska jag springa Lidingöloppet. Har jag hört. Just det försöker jag tänka på. Så lite som möjligt.

 Istället begrundar jag den upsalienska himlen. Funderar över den lilla kvinna som en höstdag i slutet av september 1894 blickade uppåt och såg samma vy som jag. (Förutsatt att också hon lade huvudet lite på sned.)

Hon behövde minsann inte försöka distrahera sinnet. I alla fall inte från att tänka på terränglopp på en överbefolkad ö i Stockholm. Jag däremot, har fullt sjå. För jag vill behålla känslan av att jag ska springa Lidingöloppet blott och bart för mitt eget höga nöjes skull. Utan prestationskrav. Utan tidsmål.

Men så fort jag slappnar av det minsta i mina avledande manövrar kommer den smygande: spänningen. En liten hård knut i magtrakten. Och den vill gärna sätta upp mål, lägga upp strategier, spika en taktik. Nöjer sig inte med mina förmaningar; vi ska springa. Bara springa. Inte mer än så.

Kanske ska vi till och med gå en bit då och då.

…………………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Om frälsarplåster inte gör susen…

Ja, då kan man ju alltid låta resterna vila under vattnet. På undervattenskyrkogården ”Neptune Memorial Reef”.

Känns  vackrare att låta askan förenas med ett korallrev än att låta den gödsla en fotbollsplan. Poppis bland fotbollstokiga engelsmän: låta sin aska spridas på favoritlagets hemmaarena.

Fast askan kanske gör sig bäst som diamant?

……………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Lyckan kommer, men den går först när det är dags att kila vidare. En amerikansk studie visar att äldre är lyckligare än yngre. Det kan man läsa i SvD:s artikel Äldst är lyckligast.

För att man nått de trädtoppar man hela livet strävat efter? Inte nödvändigtvis.

Snarast för att man inte längre siktar mot några fjärran stjärnor. Man är nöjd och tillfreds med att stövla omkring i snårskogen.

Myggor är vackert.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Kanske bäst att sluta blogga. För livets skull.

Två kända, amerikanska teknikbloggare, har gått till andra sidan. Dött alltså. Av hjärtinfarkt. Kanske blev stressen för stor? Pressen att alltid vara först med det senaste, att ständigt uppdatera, prestera. Bloggosfären sover aldrig.

N.Y. Times misstänker i alla fall ett samband. Och har intervjuat andra bloggare. Resultat: ambitiösa bloggare drabbas av utmattningssymptom, får svårt att sova, blir feta, eller magra.

 Undersökningen gäller ju gu bevars´ professionella bloggare. Som får betalt. Tur att man bloggar gratis.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………… 

”Vi har det mesta gemensamt, men låter skillnaderna vara avgörande.”

Carl Otto Werkelid, kulturchef på Svenska Dagbladet, väckte mitt sinne denna morgon med sina Tankar för dagen.

Njöt av nattens nysnö. Puder som vitt siktats över naturen. Funderade över mänsklig interaktion. Kortsynthet och vidsynthet.

…………………………………………………………………………………………………………………………..