# 7 – Flex

Den här veckan fuskade testpiloten en aning. Jag har flexat tidigare, på de pass på F&S som heter intervall/flex. Där består första hälften av passets 55 minuter av hopp och styrkeövningar i högt tempo. Sen tar man av sig barfota (om man vill) och fokuserar på dynamisk rörlighet. Tänj och sträck. Denna vecka gav jag mig på ett timslångt, renodlat flex-pass.

 

Analys

Kramp i pektår gör skitont! Kanske svalnade tassarna för snabbt? Jag hade ju ändå dammat av ett gäng löpbandsintervaller innan. Tack vare ambitiös stretching under de cirkelträningspass jag går på hemma i brandstationen är jag inte längre smidig som ett kylskåp. Jag är smidig som en microvågsugn. Typ. Jag klarar av att ta ut nästan alla rörelserna. Det drar skönt. Många är klassiskt effektiva yoga-poser, andra har typisk F&S-feeling med fint flow, vissa känns ärligt talat rätt underliga. När jag var barn hade jag en docka vars ben ständigt bröts loss vid höftleden. Den känslan. Flex ska enligt beskrivningen vara atletiskt och ge energi. Men för det är musiken för lugn och ledaren för avmätt. Jag blir osäker på om jag ska ta i eller sträva efter avslappning.

Hiss eller diss

Diss. Om det bara finns två valmöjligheter. Annars diss med potential till förbättring. En stel löpare mår superfint av att utmana rörligheten och jag vill gärna ha en starkare och smidigare kropp. Men för mig skulle det funka bättre om känslan i passet var mer aktiv, med kraftfullare musik och framförallt en mer fokuserad och medryckande ledarstil.  RörlighetsTRÄNING, tack!

# 6 – P2

P2I min bil på väg till jobbet skvalar alltid P3 ur högtalarna. Morgonpassets puttrigt, trevliga småprat och gnabb blandat med ny musik. (Eftersom P3 – enligt ständigt upprepad jingel – ”älskar ny musik”. Den nya musiken tycks mest bestå av Erik Lundins låt Annie Lööf och samtliga Miriam Bryants tolkningar från programmet Så mycket bättre.) I mitt nyårslöftesprojekt för 2016 vågar jag mig ut på okända våglängder. Rattar in P2.

Analys

Johan Helmich Romans Oboekonsert i D-dur  smeker öronen. Orgelmusik gör det inte. Och det finns stråkkvartetter som skär likt knivar i klassiskt oskolade hörselgångar. Klassisk musik spelar effektivt på hela känsloregistret. Från sprittande glädje till sorgesamt vemod och expressionistisk ilska. P3 lyckas aldrig få mig att dansa med pudrad peruk i Versailles. Det gör P2. Jag har aldrig känt någon  lust att blunda till Annie Lööf. P2 är fullständigt livsfarligt som bilmusik ur den aspekten.

Hiss eller diss

Hiss. Testade i måndags. Har lyssnat på P2 hela veckan.

 

#5 – Gymselfie

Som testpilot måste man testa sina gränser. Kliva ur den komfortabla zonen. Ta en gymselfie.

gymselfie_

Analys

Jag är glad att Friskis&Svettis fotoregler stipulerar att man gärna får fota sig själv, men aldrig andra. För det betyder att man måste passa på när få är i närheten. Färre ser alltså hur man med svetthala händer fumlar med telefonen och försöker ta en bild, samtidigt som man gör sitt yttersta för att påskina att man just fått ett sms från chefen som måste besvaras omedelbart.

Bara att erkänna: jag ställde mig inte framför någon spegel. Jag använde ingen selfie-pinne. Jag placerade mig inte i svärmen av biffiga grabbar med de tyngsta skivstängerna. Jag gömde mig bland konditionsmaskinerna och smusslade.

Jag misslyckades kapitalt med att ta den perfekta selfien. En selfie ska (enligt tips från nätet) tas snett uppifrån och huvudet ska ha en lätt lutning. Då accentueras kindbenen och ögnen ser större ut. Man ska placera sig i rätt ljus, som får huden att stråla och håret att glänsa. Har man en vän i närheten får denna gärna blåsa från sidan för att skapa en glamorös rörelse i håret. (Harigt jag vet, men jag vågade inte fråga killen på bandet bredvid om han ville agera vindmaskin.)

”Signature posen” är också viktig att hitta. Jag misstänker att framåtlutad över löpandets handtag, flåsande som en blåsbälg efter en backintervall inte signalerar rätt attityd.

Hiss eller diss

Diss. Då och då kommer jag kanske att bjuda på ett smartkameraknäppt självporträtt. Taget i skogen. Under observation av max en räv. Men det här blir aldrig bloggen där varje pass dokumenteras  med en rödsvettig nuna. Och ännu mindre med tillrättalagda egenfoton tagna med en kvällsvarm bris snett från höger. Alldeles för pinsamt.

(Fenomenet selfies är förexten riktigt intressant. Självporträtt som konstnärlig genre uppkom på 1400-talet. Då tog det tid att måla av sitt ansikte. Nu tar det en bråkdels sekund. Och vi trycker av som galna. Mängden selfies på internet lär ha ökat 900 gånger mellan år 2012 och 2014. Vad säger det om oss? Är vi ytliga, egocentrerade narcissister?

Så här tänker jag:

Alla människor har ett behov av att bli bekräftade. En selfie på Instagram ger enligt studier betydligt fler likes än andra typer av foton. Att lägga upp en selfie kan alltså absolut funka som en quickfix för självkänslan.

Ett foto som någon annan tar har man noll kontroll över. Med en selfie  bestämmer man själv hur man framställs. Man visar det man vill visa och delar fotona för att förstärka den bilden av sig själv.

Selfies handlar också om kommunikation, och om att söka kontakt med andra. Via internet kan vi inte mötas rent fysiskt, men en selfie på bloggen ger ändå en känsla av att det finns en människa bakom. En människa av kött och blod. Vars digitala självporträtt förhoppningvis överensstämmer med hur hen är irl.

Men jo, det finns också något självupptaget i detta. Forskning visar till exempel att män som lägger upp många selfies har fler narcissistiska drag än andra. Och fler psykopatiska. Mycket troligt gäller detsamma för kvinnor. Inget konstant flöde av selfies här alltså. Någon kanske kommer med tvångströjan.)

 

# 4 Spinningskor

Jag gillar att gå på spinning då och då. Att svettas floder och blåsa ut systemet med ett gäng riktigt tuffa intervaller. Men eftersom jag inte är någon frekvent spinnare har jag tyckt mig klara mig bra med ett par uttjänta joggingskor. Det har känts onödigt prylgalet att investera i ett par cykelskor. Men är man testpilot så är man. Numer äger jag därför ett par cykelskor av märket Scott. Och jag har testat dem i spinningsalen.

Spinningskor Darth

Analys

Tittade ner på mina fötter, och fick en omedelbar association till mörka krafter. I vår soffa sitter en mjukisversion av samma sithlord.

Varsågod, rösta gärna!

 

The Force eller ej. Nog fasen ger cykelskor en helt annan power. När man väl kommit på två saker: hur man klickar fast dem i pedalerna och hur man både trycker och drar. Det senare tog mig  ungefär halva passet, men sen; kraften var med mig!

Hiss eller diss

Hiss. Joggingskorna med de betonghårda sulorna degraderas härmed till målahusetfaluröttpjucks.

# 3 – Chiapudding

Veckans testpatrullerande: mellanmål i form av chiapudding. Megatrendigt. 2014. Vissa halkar ju omkring lite på efterkälken.

Chia är de där mirakulöst nyttiga fröna som Christopher McDougall boostade i boken Born to run. Löpande Tarahumara-indianers raketbränsle. Jag är inte skeptisk till fröna som sådana. De innehåller massor av bra prylar: som omega 3-fetter, kalcium, fibrer och protein. Men ärligt. Jag har lite svårt för  att vissa livsmedel tillskrivs epitetet super och påstås vara veritabla näringsbomber som ger hälsomässig frälsning.  Arma små frön har mycket att leva upp till!

Ger dem en chans (utöver att de alltsomoftast får åka ner i min morgonsmoothie) – som hipp pudding.

Jag utgick från Risentas recept. Blandade:

1,5 matskedar chiafrön
1 dl sojamjölk
Lite vaniljpulver

Chiapudding

Analys

Chiapudding ser smaskigt ut på snygga matfoton. Inte lika läckert i en praktisk plastburk för medtag till jobbet. Vaniljpulver ger nästan ingen smak (i alla fall inte den sorts vaniljpulver jag har). Kanel blir betydligt bättre. Utan smaksättning smakar puddingen – nada. Noll och intet. Konsistensen är krämig och len, om man vill vara positiv. Men kan lika gärna beskrivas som hal, slipprig och geléaktig. Slinker ner i halsen likt ostron. Eller slem. Bär eller frukt är ett måste! Bäst blir det med något som ger lite stuns och syra, som passionsfrukt blandad med kiwi. Tycker jag.

Hiss eller diss?

Diss. Som kulinarisk upplevelse. Hiss. Som mättande variation till mina andra mellanmål, som ofta består av kvarg med bär och nötter.

(Helt hooked på chia? Vräk inte i dig frön. Rekommenderat intag: max 15 gram /dag. En matsked ungefär. Mer kan ge stopp i maggen.)

#2 – EDM

EDM står för electronic dance music och är ett av vårens så kallade limited edition pass på F&S. Perfekt för en testflygning á la nyårslöfte.

Jag är den där tjejen/tanten som så fort musiken på festen drar igång studsar upp på dansgolvet, och vägrar kliva av innan musiken tystnar. Jag borde partaja sminklös i funktionskläder för jag svettas som en gris. Jag älskar helt enkelt att dansa!

Så man kan ju undra lite över varför jag aldrig tidigare testat ett danspass…

edm

Analys

… kanske för att jag älskar att dansa! När jag själv får bestämma koreografin. Dans EDM ska enligt passbeskrivningen vara koreografiskt enkel. Enkel är ett relativt begrepp. Jag går åt höger när andra går åt vänster, viftar med armarna på fel ställen, trasslar in mig i mina egna fötter och kan absolut ut inte skaka rumpa. Ledaren sätter hela sin kropp i vibrato, jag känner mig som en stelopererad robot i jämförelse. En stelopererad robot i gips.

Den stelopererade roboten är dessutom alldeles för självmedveten, vilket förtar något av den utlovade klubbkänslan på träningsgolvet. När man fokuserar maximalt på att göra rätt har man liksom svårt att fyllas av musik och släppa loss.

Det där med klubbkänsla förexten. Liiiite svårt att skapa i en träningshall upplyst likt en operationssal. Trots att ledaren gör sitt bästa iklädd rapparkeps, orangeröda handledsvärmare och haremsbrallor. Mina löpartajts med tillika löpart-shirt känns aningen malplacé.

Hiss eller diss?

Fniss.

Är inte säker på att danspass är min grej. Jag har svårt att slappna av och ösa, vilket nog krävs för att: ett, jag ska tycka att passet är riktigt roligt och inte bara skrattretande, två, jag ska få någon ordentlig träningseffekt = bli svettig och andfådd. Men till skillnad mot frukostplaceringen tänker jag inte döma ut träningsformen på första försöket.  Glider nog in i salen minst en gång till – i löpartajts – och försöker ta ledaren på orden:  if you can´t make it, fake it!

# 1 – Frukostplacering

Går ut stenhårt som testpilot. Byter stol vid frukostbordet.
(Lika bra att punktera ev. förväntningar om vilda upptåg redan från början.)

Analys

Pumlan utbrister ”Mamma, pappa har tagit din plats!”. Stella tränger sig upp i M:s knä istället för mitt, tiggande gos och kill bakom öronen. Morgontidningen har en tendens att trilla över bordskanten. Frukosten smakar lika gott som vanligt. Det känns möjligen lite ja, otryggt. Kan ev. bero på att jag inte kan se uppfarten till huset genom fönstret. Å andra sidan får jag nya vyer över närmaste lägdan med förhöjd chans att se rådjur.

Hiss eller diss?

Diss. Trots att jag inte alltid uppskattar kattträngsel, uppfordrande kurr och katthår i teet.

Stella