Jag är en sån där tempererad typ. Trivs allra bäst när temperaturen ligger på 15-20 grader och moln tidvis seglar framför solen. Så döm om min oerhörda förvåning när jag överraskande fann mig springa en långpanna i rådande värmebölja. Garanterat helt oplanerat.
Jag bannade faktiskt mig själv för att jag kom iväg så sent på förmiddagen, när solskenet redan dränkte landskapet och frätte bort konturerna i dallrande värmedis. Ställde in mig på en kortare runda i de djupaste grandungarna. Och så plötsligt ville benen fortsätta. Fortsätta. Och fortsätta.
Det ska erkännas: jag föredrog skogens skugga framför solstekta åkerkanter, jag hade gärna sluppit svettsvidet i ögonen och värmeutslagen under löparbehån, jag borde ha tagit med mig mer vätska (tur att det finns blåbär) och bälgade i mig en liter sportdryck i värsta ölhävningstempot när jag plockades upp med bil på den improviserade slutstationen. Men de förväntade svordomarna och stönen lyste med sin frånvaro. Jag är fortfarande fullständigt förbluffad.