Vi springer förbi flera. Flera gånger. Men när mossmattan bokstavligen kryllar av kantareller kan vi inte stå emot samlarlustan längre. Tröjan knyts till en svettfuktig svampkorg och jag kutar hem i bara bh:n.
Uppdatering två timmar senare: belöning för svampplockarnit och löparinsats.
Karrawirra-Parri. Utan tvekan det strömmande vattendrag vars namn klingar mest exotiskt i min samling. Samling och samling förexten, jag jagar inte aktivt efter floder, älvar och åar. Däremot springer jag ofta längs slingrande vatten när jag ska kuta i diverse städer. Går det en å genom en stad så kan man nämligen vara nästan hundra procent säker på att det också löper springvänliga vägar utmed dess stränder.
Som i Adeleide där Karrawirra-Parri flöt fram. Eller Askerelva (Oslo), Hudsonfloden (New York), Fyrisån (Uppsala), Gavleån (Gävle). Eller som i går morse: Svartån. Lite extra glamorös. Inte alla stadsnära vatten som speglar ett slott. Vet du vilket?
Jag är en sån där tempererad typ. Trivs allra bäst när temperaturen ligger på 15-20 grader och moln tidvis seglar framför solen. Så döm om min oerhörda förvåning när jag överraskande fann mig springa en långpanna i rådande värmebölja. Garanterat helt oplanerat.
Jag bannade faktiskt mig själv för att jag kom iväg så sent på förmiddagen, när solskenet redan dränkte landskapet och frätte bort konturerna i dallrande värmedis. Ställde in mig på en kortare runda i de djupaste grandungarna. Och så plötsligt ville benen fortsätta. Fortsätta. Och fortsätta.
Det ska erkännas: jag föredrog skogens skugga framför solstekta åkerkanter, jag hade gärna sluppit svettsvidet i ögonen och värmeutslagen under löparbehån, jag borde ha tagit med mig mer vätska (tur att det finns blåbär) och bälgade i mig en liter sportdryck i värsta ölhävningstempot när jag plockades upp med bil på den improviserade slutstationen. Men de förväntade svordomarna och stönen lyste med sin frånvaro. Jag är fortfarande fullständigt förbluffad.
Hjortron – ännu omogna – likt gyllene juveler mellan skvattram och ängsull. Manshög, guldskimrande kruståtel som kittlar kinden i farten. En guldgul tröja (nåja, neonskrikgul) på löparen vars skor sjunker ankeldjupt i skogstjärnens torvbräm. Det finns mycket som förgyller en kvällsrunda på latitud 63.
…när jag vill vara mig själv för en stund. Mitt allra löplyckligaste själv.
Alldeles, alldeles snart slutar jag på mitt gamla jobb och går på semester. I den bästa av världar borde det innebära långsam nedtrappning och mindre och mindre att göra. Men i min nuvarande värld betyder sommar lantbruksmässor på annan ort = kommunikatören gasar järnet längs målrakan.
Veckans morgonjoggar gick dock i allt annat än 180. Klockan 5:30 (utan träning blir jag galen och alla andra tidpunkter var fulltecknade) är kroppen lite segstartad. Men å andra sidan är upptäcktslöpningar i (nästan) okända städer som vackrast när omgivningen gnuggar sömnen ur ögonen.
Ser ni var jag sprungit?
Jag plockade en bukett blommor åt dig (ja, just du kära bloggläsare!) på min morgonjogg. Stjälkarna blev lite svettiga i handen på min timslånga runda men det gör kanske inget. Blommorna blev ju ändå blöta när jag sprang genom det midjehöga regnvåta gräset. Runt, runt fick buketten följa med. Runt den galande göken som först var en dödergök, men som lycksaligt nog slutade som bästergök.
Nu är klockan strax efter sju. Buketten står i en liten vas på köksbordet. Det luktar nyduschat när jag skakar på håret. Tidningen är uppslagen och jag har fått en vacker skummustasch av min kaffe latte.
Glad midsommar!
blogg@bureborn 