7000 meter hinder

Stannar. Kliver över. En dryg decimeter hög stock. Omöjlig att hoppa över en pisspassdag i löparspåret. Luften grötig. Går knappt att få in i lungorna. Klibbig dessutom. Klistrar tröjan obekvämt mot huden. Kroppen totalt osynkad. Kränger. Snubblar på en kottjäkel. Svär och vänder hemåt.

hinder

# 22 – Mountainbike (på riktigt)

Att äga en mtb är en sak. Cykla på den en annan. Manövrera den över stock och sten en helt annan femma. Trolska morgonjoggar i all ära med förra helgens träningsresa till Säfsen hade ett helt annat huvudsyfte: stigcykling.

Analys

Tillsammans med tvenne goda vänner kastade jag mig handlöst utför Säfsens allra mest tekniska cykelleder. Svischade i 180 knyck över spänger och stenrösen. Stajlade på bakhjulet och hoppade utför trappor. Eller nej. Det gjorde jag inte. Jag är alldeles för konsekvensmedveten. En omskrivning för feg.

Men jag cyklade på stigar. Mjuka slingrande barrstigar. Steniga stigar. Leriga stigar. Rotiga stigar. Uppför. Nerför. Brant uppför. För brant nerför. Ibland högt skrattade. Ibland i skräckblandad förtjusning. Ibland med hjärtat i halsgropen. Jag utmanade mina rädslor och vann!

Hiss eller diss

Hiss på den!

Löparblogg, eller?!

Övningskörning med släpvagn, pirrande peppar och kaffemuggar. Andelen löpar- och träningsrelaterade inlägg på den här bloggen kan ju få vem som helst att ifrågasätta om undertecknad springer över huvudtaget. Jodå, det gör hon. Idag till exempel. Dryga 11 K i skogen som doftade så där som bara en solhet tallskog kan göra. Dallrande hetta. Knastertorr stig. Svettsvid i ögonen.

lop

Vattenmättat

Steget kippar blöttblåbärsrismarinerat. Regntunga granar bugar över stigen, lämnar våta kyssar på mina kinder, klistrar lockar mot pannan. Fuktmättad luft är motståndslös att andas. Fyller lungorna med liljekonvalj. Spöregnsspring är härligt!

&#?~^@*!!

Lätta men kraftfulla steg uppför tar jag. Springer i en grön lövsal. Det sjunger i hjärtat. Jag känner mig stark. Oövervinnerlig. Författar blogginlägget om bästa backpasset  i huvudet.

IMG_2852

Och så kliver jag snett…

Sitter en stund på en sten. Vågar inte vika ner strumpan och kolla in fotleden. Testar foten. Promenadbar. Går tillbaka till jobbet. I ett snabbare tempo skulle ha jag antagligen ha missat dessa vårens underverk.

Men. Jag ibland ids jag faktiskt inte se det positiva i tillvaron. Tycker så här:

svordomar

 

Tufft hufs

Det finns intervaller. Sjuttioelva varianter. Den ena jobbigare än den andra. Och så finns det elghufs-intervaller. Jobbigare än jobbigast.

Jag hufsar i skogen. På väg till min intervallstig springer jag med stavarna i horisontalläge. Förväntar mig konstant att någon bilburen bekant ska sakta ner och ropa något hurtfriskt om glömda skidor.  Eller något småspydigt om att jag tycks ha sadlat om till stavgångare.

Elghufs – även kallat sprättande skidgång – har visserligen stavarna gemensamt med stavgång men ”sprättandet” gör en jäkla skillnad. Grymt bra träningseffekt för flåset! Backversionen är brutaltuff. Eftersom det var premiär för året körde jag mina på platten. I modest tempo. Hängde ändå över stavarna och flämtade som en uppjagad älg mellan hufsvarven.

(Elghufs är norska om någon funderar över ordet. Och så här kan det se ut när en norskt skidklubb roar sig.)

Uddevalla ver. 2

Uddevalla city by morning. Inte fullt lika inspirerande som solglitterlöpning längs fjorden. Regngrått dis, sopbilsrally och några ensamma duvor kurande under hamlade lindar. Men en morgonjogg borgar för att jag kan göra hotellfrukosten rättvisa. Och scilla prydd med regnkristaller är vackert. God morgon!