På marginalen

Just nu är jag en njutningslöpare. Slölöpare. En springa-bara-för-att-jag-älskar-det-löpare. Eller möjligen ingen löpare alls, utan bara en människa som springer. Vad nu skillnaden är?

Jag planerar inte att kuta snabbt inom någon snar framtid. Jag planerar definitivt inte att tävla. Som löpare-blott-och-bart-för-springandets-egen-skull borde jag väl således skita i att pina mig med saker som intervallpass?

Men si det går inte. Jag gillar nämligen att ha marginaler.

linjal

Alias överkapacitet.

Jag måste ha lite bättre kondition än jag egentligen behöver. Lite mer uthållighet än jag behöver. Lite mer styrka än jag behöver. För först då kan jag få det där jag verkligen vill ha – flytpassen. (Och sen är jag lite hooked på det där med endorfiner också.)

Så idag blev det backintervaller på löpbandet. Intervaller med fokus på styrka snarare än flås. Därmed inte sagt att det inte blev flåsigt mot slutet. Det blev det.

8 gånger 3 minuter i vanligt distanstempo, vilket för mig i dagsläget innebär 6 min/km. Låter ju som en bit kaka. Ståvila mellan intervallerna dessutom.

Men sen råkade backarna vara progressiva. Första intervallen: 2,5 procents lutning. Sen plussade jag på 0,5 procent per intervall, vilket innebär att jag de sista tre minuter kutade uppför en 6-procentig backjäkel. Totalt sprang jag 4 kilometer uppförsbacke. Skönt trött efter det.

 

Annonser

Snitslad bana

snitslad

Jag älskar att upptäcka nya ställen springandes. Tassa för mig okända stigar, där det gömmer sig överraskningar bakom varje krök. Drömmer ofta om nya löpande ävenflykter (äventyrliga utflykter) i outforskad terräng.

Men jag är också bekväm. Gillar det enkla i löpningen: att bara knyta på mig skorna och kuta iväg. Och det görs ju bäst direkt utanför den egna ytterdörren, vilket begränsar variationen i löprutterna. I den bekvämligheten ingår också att inte ständigt behöva fundera på vägvalet. Ibland är det skönt att följa gamla, invanda spår.

”Min” skog har dock länge haft sin begränsning, och bara gett åtta kilometer invand stiglöpning. Ett virrvarr av djurstigar erbjuder visserligen oändliga valmöjligheter, och jag idkar då och då ”rådjurslöpning”. Jag ger mig ut längs ibland knappt synliga spår i mossan och ser vart jag hamnar. Ofta på mycket oväntade ställen. Djur har helt uppenbart andra mål i livet än människor.

Rådjurslöpning är oerhört roligt men varken särskilt bekvämt eller enkelt. Kräver påkopplat lokalsinne. Men nu har jag och sambon rått bot på rådjurskaoset, valt vissa stigar framför andra och snitslat oss en bana i spenaten. Med löpning i kringelikrokar får vi ihop tio kilometer i hemmaskogen. Och hoppas att rådjur, älg, räv och hare i sinom tid väljer samma väg som vi. En något mer vältrampad stig vore välkommet på sina ställen.

Semesternöten

Små semestertripper är underbara saker! Med oändliga möjligheter att springande utforska nya ställen. Som Öckerö. En par morgonjoggar här gör själen stormande lycklig. Morgonjogga på Avenyn i Göteborg blir man också glad av. Jag älskar att se städer gnugga morgongruset … Läs mer

På drift

Jag trodde först att det var fartvinden som susade i öronen, men det visade sig vara en tröska på veteåkern intill. Men ändå. Det gick faktiskt snabbare än det brukar igår. Och jag har upptäckt en sak: jag springer annorlunda. Fartskillnaden … Läs mer

Tors vrede

HammareHan var ilsk ikväll – åskguden. Lyckades nästan träffa mig i skallen med Mjölner. Hade jag anat att han lurpassade bakom horisonten hade jag avstått löppasset för jag gillar inte att springa när den där tunga vagnen han har mullrar fram över himlen. Och de förbaskade getabockarna sen, som illvilligt  fnyser kastvindar så att grantopparna hovbugar.

I skogen känner jag mig i och för sig ganska trygg. Där finns ju betydligt högre saker är jag. Men innan jag kommer hem måste jag passera slättlandet. Nu når jag visserligen bara drygt en och en halv meter över marken, men just där och då är jag ändå klart högst i omgivningen. Känner mig som en signalmast. Är helt övertygad om att pippilotterna är elektriska supraledare.

Undantaget det överraskande åskvädret var det en väldigt härlig runda med tassande steg. Femton grader och höstkrispig luft. Fötterna liksom svävade en bit ovanför stigen.

Löftesbrott

Jag lovade mig själv – heligt och dyrt – att aldrig göra det igen. Att våga vägra nästa gång. Nästa gång någon sadistisk ledare gav order om tabata-tåhävningar. 8 gånger 20 sekunder med 10 sekunders vila. Sånt som får vaderna att kvida och gråta mjölksyra.

Men icke.

Så nu stapplar jag omkring som en skadeskjuten ekorre med två stenhårda tennisbollar istället för vadmuskler, och funderar på när skadeskjutna ekorrar kan träna igen. Och gå som folk.

 

7 * 7 * 7

Shit va´det är härligt att köra ett stentufft pass på gymet! Tills svetten rinner, händerna halkar på skivstången, musklerna skakar och det susar i högerörat. Allra helst när man inte kört styrka på nästan tre veckor.

Men fastän jag tycker att det är fantatstisk har jag svårt att pressa mig så hårt på egen hand. Då är TMI (träna med instruktör på F&S) perfekt! Idag var vi sex tappra inklusive ledaren som körde sju övningar, gånger sju repetioner, gånger sju varv. Sving, burpee, knee to elbow, armhävning, sumolyft, wallclimb, rodd. Oerhört mycket tuffare än det lät innan passet, kan jag lova.

Absolut värst (läs bäst) är wallclimb. Bygger troligen ursnygga axlar. Ger garanterat träningsvärk. Lite överallt.