Innebandy dan´ efter backpass är en dålig idé. Eller så är det PMS. Rätt i tiden iofs.
Orkade intet. Nada. Nulla. Allt annat gick också åt fanders. Ett klubbblad över näsroten – ömmar lite, en klubbskaft slog hål på huden över pekfingerleden – blodvite och ett blåsvullet finger, en spark på smalbenet – tjusigt blåmärke.
Insåg faran för mer allvarliga skador, som avslitna ledband och brutna tår. Eller akut överträning. Klev av plan.
…………………………………………………………………………………………………………………………………..
Vilovecka!
Mer eller mindre. 38 kilometer hade knappast klassats som vila för ett halvår sedan. *ler* Är fortfarande inte helt säker på att jag ska lyda order. Känner mig synnerligen i form för kamp. Decembers ständiga snörvel och host innebar att jag hamnade efter i programmet. Alltså borde jag inte vara ”nedbuten” nog. Men veckans småputtriga schema känns å andra sidan lockande. Mycket lockande.
Måndag: styrka
Tisdag: 7 km fartlek + upp- och nedvarvning (12 K totalt)
Onsdag: vila
Torsdag: 6 km lättdistans
Fredag: innebandy
Lördag: vila
Söndag: 20 km långpass
Började planenligt med ett styrkepass på F&S. Lika småputtrigt som schemat. Vid lunchtid pågår cirkelträning för seniorer. Poppiga tanter och inte fullt lika poppiga gubbar krånglar sig i och ur maskinerna. Damerna tar fem kilo bänkpress och jag känner mig som värsta Rambobruden.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Motivation, plus minus noll. Men jag tragglade mig ändå genom ett pass på gymet. Mer eller mindre.
Tog det lugnare med tåhävningarna. Betydligt lugnare. Vill inte uppleva förra veckans brännade vader igen. Helvetisk träningsvärk som höll i sig en vecka. Några försiktiga utfall också. Torterade mage och triceps. Sen åkte jag hem och filosoferade över känslan av svullnande bihåla.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Märkligt. En enda person kan förstöra hela nöjet med innebandy. En suckande karl. Som himlar med ögonen över andra misstag. Tycker sig själv vara felfri.
Så felfri att han själv inte behöver springa. Bara stå och vänta på den perfekta passningen. Vilket innebär att bollen ska träffa klubb-bladet. Mitt på ska man slå. En decimeter snett och karln står kvar. Lyfter på ena ögonbrynet. Både självgod och lat.
Och som dessutom tar spelet på allvar. Drar aldrig på munnen. Urusel förlorare därtill.
Arg är jag. På karlsloken. Och på mig själv som låter mig provoceras. Vore det inte för att jag redan rusat runt som en galen ekorre i 60 minuter skulle jag springa bort ilskan längs landsvägen. Nu tröstäter jag istället.
…………………………………………………………………………………………………………………………………
Tre mot tre måste vara den ultimata uppställningen för en innebandymatch. Lagom få motståndare att hålla ordning på och gott om ytor för illern att utnyttja. Illern är självklart undertecknad. Som ränner härs och tvärs. Med eller utan boll. Mest utan.
Trots en blåsa på tån som mycket lägligt sprack i halvlek. Och så den där småirriterande värken som sitter på insidan av underbenet. I muskeln är jag tämligen säker på, inte i benhinnan och inte i benet. Håller tummarna för det.
Misstänker att det har att göra med skorna – den avlagda löparvarianten – som numer används för inomhussport, inklusive löpbandsturer. Inte helt klokt kanske. De köptes när jag fortfarande levde i villfarelsen att mitt löpsteg var neutralt. Innan jag besökte Löplabbet. Och de plockade fram skor för överpronerare. Varav bara ett par lyckades få styr på mina fötter.
Vinkade adjö till ömmande hälsenor och stela knän. De ratade löpardojjorna blev innebandyskor. Funkade fint. Men så var det det här med löpbandet, ett nytt inslag i mitt liv. Då springer jag ju. Nästan på riktigt. Kanske dags att pensionera också de nyare skorna. Låta dem leva sina sista dagar inomhus. Och köpa nya, fina löparskor. Nu blev jag plötsligt ivrig.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Tassade mycket ambitiöst iväg till F&S på lunchen. Full av ambition steg jag in i gymets maskinpark. Äntrade motionscykeln. Där någonstans dröp ambitionen iväg. Parkerade på stretchmattan.
Fuskade mig en uppvärmning. Fuskade mig ett styrkepass, lagom halvhjärtat. Benen fick vila helt. De gäspar fortfarande efter gårdagens genomkörare.
Det pinsamma är att jag alldeles säkert får träningsvärk i morgon.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Traditionell avslutning på arbetsveckan – innebandy. Om bollen gick min väg förra veckan, gick den åt alla andra den här. Men springa får man. Alltid. Intervallträning när den är som bäst. Helt slut – utan att jag fattar vad som händer.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Utmanade snoret, rände som en galen iller över innebandyplan. Och lyckades för en gångs skull rulla bollen min väg. Rädda, bryta, passa och näta. Måste vara ett smärre under.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 