Har du irriterat dig på midjeväskor som hela tiden glider upp eller studsar enerverande kring midjan? Det har jag.

Det brukar alltid vara någon liten pinal som ska med ut på löprundan. Mobilen, husnyckeln, kanske en elastisk binda. Mitt vattenflaskbälte funkar fint, om flaskan är på plats och helst också fylld. Men de flesta rundorna springer jag utan vätska och har fått slåss med det trilskande bältet.

Men nu är det slut med det! För jag har ett Flip Belt. En ”tub” av stadigare stretchmaterial med slitsar på ena sidan där man kan pula in prylarna. Sen flippar man bältet så att öppningarna vänds inåt. Genialiskt och sitter som en smäck!

Enda abret är regn. Eller kopiösa mängder svett. Då måste mobilen först stoppas i en plastpåse.

(Obs! Jag är osponsrad. Bältet betalt med mina egna förvärvade slantar.)

Jag tror banne mig att mina nya skor kickade igång en kemisk kärlekscocktail. Dopamin och noradrenalin fyllde steget med löpareufori.

Det var möjligen inte kärlek vid första steget; under anmarschen på asfalt de hundratalet meter innan jag nådde terrängen. Men sen. När de kraftiga dobbarna bet sig fast i den lerigt mjuka grusvägen. Och i stigens barrtäcke. Woohoo!

För att inte tala om längs hyggeskanten, där tre vårystra citronfjärilar fladdrade mellan smågranarna. Dansande på skira vingar. Jag kände mig lika lätt där jag gled fram i blåbärsriset. Marknära. Kände alla skogens egenheter genom sulorna. Det här är skor som verkligen gör sig superbra i obanad terräng.

Sen ner mot den vattensjuka aspdungen. Gyttja mellan tufsiga grästuvor. Tyckte mig vara värsta terrängfordonet. En skitig Landrover kanske. Eller en sån där rysk monstermaskin med brutalmönstrade däck som äter sig fram i terrängen.

Jo, nog uppstod lite kärlek till mina nya Inov X-talon 212. Men totalt rosaskimrande är inte relationen. Smältvattenvåta hällar klarar varken centimeterhöga dobbar eller klistrigt gummi. Bananskalsvarning. Mindre snorhalt än i mina Salomon Fellraiser och mina Saucony Peregrine, men bara Icebugs ståldubbar kan leverera trygghet på våt sten.

Den lätta, flexibla känslan och den sköna markkontakten har ett pris för den som vanligen springer i skor med mer stabilitet: efter en knapp timme i skogen anade jag en svag smärta på insidan av vaderna. Receptet stavas tillvänjning, hoppas jag.

Hemma knöt jag nöjd av mig de nu inte fullt lika skrikfärgade skorna. Kom på att fågelbordet måste fyllas. Hoppade i skorna igen. Som ett sätta på sig ett par mjuka, bekväma mockasiner. Längtar intensivt efter nästa terrängtuggande fjärilslätta pass.

Titta! Jag har fått en ny träningsklocka!  (Not so native.)

Tänker därför göra en oerhört orättvis jämförelse: min splitternya Garmin 220 mot min snart tio år gamla Garmin 405.

Armbandet på 220 saknar bling-bling. Silvertejp alltså. Som 405:an prytts av de senast två åren, och som jag tycker gett klockan en personlig charm. Eller inte… Armbandet är betydligt smidigare på 220, så nu sitter klockan faktiskt fast istället för att hasa ner och skava mot handloven. Trevligt!

Boetten är lika stor på 220 som på 405. Använda sportklockan till vardags?  En icke-fråga för oss med sylfidsmala handleder. Det funkar aldrig!

220 hittar ibland satelliterna innan jag ens klivit ut genom dörren! Med 405:an spankulerade jag runt på gräsmattan i halva evigheter, och viftade löjligt med handen i skyn i – förstås – lönlösa försök påskynda processen.

Nyladdad pallade 405:an mot slutet ungefär två träningspass innan skärmen slocknade. Även med energislukande gps påslagen tickar 220:an på pass efter pass. 405 funkade förstås bättre när den var helt ny, men jag gissar att batterikapaciteten förbättrats. Tio år är ju tio år.

220 har fem klassiska tryckknappar, 405 har två knappar och en tryckkänslig boettring. Den där boettringen glömde jag ofta att låsa och klockan bjöd ständigt på nya överraskande inställningar under passet. 220 är urenkel att hantera.

220 fick mig så när att studsa ner i ett dike under premiärpasset.  Jag hade ingen aning om att klockan behagar vibrera varnande efter varje kilometer. Höll på att skrämma skiten ur mig, men kan säkert visa sig fiffigt. Om jag behagar börja intervallpassa igen. Vilket 220 enligt instruktionsboken ska klara. Otestat ännu.

Jag slog rekord och fick rosetter! Massor av rekord och massor av rosetter. Längsta passet, snabbaste kilometertiden, snabbaste 10 K osv. 220 håller koll på mina personliga rekord och piper glatt om något slagits. Peppande på något gulligt vis.

Pulsband? Jo, det finns på båda. Om det funkar bättre eller sämre nu? Vet icke. Jag har inte sprungit med pulsband på flera år.

Överföra träningsdata till Garmin connect för analys av träningen? Jo, det går förstås. Hur det funkar? Vet icke. Jag har tappat intresset för att närmare analysera min löpträning. Tid, sträcka och tempo. Det är vad jag vill veta. Det finns träningsklockor som beräknar syreupptagning, mäter markkontakt och kadens, erbjuder barometrisk höjdmätning, navigerar och övervakar sömn. Men jag är en sån där medelmotionär.

220 räcker fint!

Suverän. Sämre. Sämst.

Jag springer helst i terrängen. Trail om man föredrar den anglofierade termen. Över stock och sten. Och även när dessa stockar och stenar är blöta.

Vad jag däremot helst inte gör är att drutta på ändan. Jag avskyr att känna mig som bambi på hal is. Jag vill inte behöva fokusera på exakt var jag sätter föttera och tvingas spänna alla muskler i kroppen för att parera steget om roten jag kliver på skulle vara våt. I min skohylla finns bara ett par skor som ger mig den trygghet jag kräver: Icebug Pytho (t.v.). Med dubbar.

Men ibland känns de lite övermaga, overkill. Så jag har försökt hitta nättare alternativ som Saucony Peregrine (mitten) och Salomon Fellraiser (t.h.).  Nättare, mjukare och lättare är de, men de är också hala som snor på våta klippor och fuktiga rötter. I Saucony tassar jag galant fram på torra stigar och i mossmjuk spenat, Salomon är bäst i lera. Men rätt som det är börjar det regna och framför mig ligger en klipphäll…

Tips på dubbfria skomodeller som klistrar sig fast på hala underlag mottages tacksamt! Och då menar jag verkligen klistrar sig fast. Tänk Spindelmannen.