Karrawirra-Parri. Utan tvekan det strömmande vattendrag vars namn klingar mest exotiskt i min samling. Samling och samling förexten, jag jagar inte aktivt efter floder, älvar och åar. Däremot springer jag ofta längs slingrande vatten när jag ska kuta i diverse städer. Går det en å genom en stad så kan man nämligen vara nästan hundra procent säker på att det också löper springvänliga vägar utmed dess stränder.

Som i Adeleide där Karrawirra-Parri flöt fram. Eller Askerelva (Oslo), Hudsonfloden (New York), Fyrisån (Uppsala), Gavleån (Gävle). Eller som i går morse: Svartån. Lite extra glamorös. Inte alla stadsnära vatten som speglar ett slott. Vet du vilket?

Jag är en sån där tempererad typ. Trivs allra bäst när temperaturen ligger på 15-20 grader och moln tidvis seglar framför solen. Så döm om min oerhörda förvåning när jag överraskande fann mig springa en långpanna i rådande värmebölja. Garanterat helt oplanerat.

Jag bannade faktiskt mig själv för att jag kom iväg så sent på förmiddagen, när solskenet redan dränkte landskapet och frätte bort konturerna i dallrande värmedis. Ställde in mig på en kortare runda i de djupaste grandungarna. Och så plötsligt ville benen fortsätta. Fortsätta. Och fortsätta.

Det ska erkännas: jag föredrog skogens skugga framför solstekta åkerkanter, jag hade gärna sluppit svettsvidet i ögonen och värmeutslagen under löparbehån, jag borde ha tagit med mig mer vätska (tur att det finns blåbär) och bälgade i mig en liter sportdryck i värsta ölhävningstempot när jag plockades upp med bil på den improviserade slutstationen. Men de förväntade svordomarna och stönen lyste med sin frånvaro. Jag är fortfarande fullständigt förbluffad.