Tunga löppass är tunga. Inte bara för kroppen, för av någon anledning sprider sig tyngden in i sinnet. Idag ville benen inte, inte, inte springa. Absolut inte. Jag lyssnade inte på det örat förstås. Allra helst med tanke på att de lyckades övertala mig till en extra vilodag i går.

Jag tvingade ut dem på Upplandsleden. De hämnades genom att påminna mig om att jag fyller 40 i år.  Ålder är en faktor som jag (nästan) alltid avfärdar som irrelevant. Eller åtminstone ointressant. Men när en löpovillig kropp protesterar mot varje ansträngning försvinner både vett och sans. Jag drabbades av akut åldersnoja.

”Va, f-n håller jag på med. Jag fyller snart 40. Typiskt krisbeteende. Borde inse att jag är patetisk. Lägga av.  Det är ju löjligt att tro att jag ska kunna springa snabbare i år än förra året. Jag börjar ju bli gammal. Befinner mig på det lutande planet. Det känner jag ju tydligt alldeles just nu. 40-årskrisande kärringar borde hålla sig till husmodersgympa.”

Trots att solen för första gången på länge, länge lekte kurragömma mellan träden och målade tallstammarna varmröda, lyckades jag inte skaka av mig tvivlen. Släpade dem med mig samtliga 14 kilometrar, även om tyngden i skorna faktiskt lättade sista halvtimmen.

Tur att jag kikade in på marathon.se. Rubriken på förstasidan hade någon garanterat klämt dit enkom för min skull: Bättre löpare efter 40. Kan Göran Sander så kan jag!

…………………………………………………………………..