Etikettarkiv: backpass

Hockeyhjälten

Publicerad den av

5

I byarna häromkring  sprids sägnen – som säkert är helt sann: bröderna Sedin brukar tampas med den. Backen med stort B. Bratthalla.

(Bröderna Sedin är hockeyspelare. Modoiter som numer spelar i NHL. Bygdens hjältar. Den ene – Henrik tror jag – har stuga i backens omedelbara närhet.)

Bratthalla är lika jäklig från båda hållen. Från Pellegrunskroken och från Skedeviken. Jag har gått i klinch med båda tidigare. Och förlorat. Tvingats gå. Men idag besegrade jag Bratthalla. Fyra gånger. Mjölksyran förvandlade benen till nåt som mest liknade kalvsylta, men jag vann!

Enligt ”säkra källor” (sägnen) springer Sedinarna i backen tills de får blodsmak i munnen. Och då kutar de uppför den tre gånger till. Jag skippade blodet. Det blev lite grusad vägkantssnö istället.

………………………………………………………………………………..

Grupptryggt tryck

Publicerad den av

11

Min kära mor är av den bestämda åsikten att jag är en urbota pessimist som alltid målar fan på väggen. Utifrån den livsåskådningen gäller följande: det kommer hädanefter att kännas pisstrist att träna kvalitet ensam. Aldrig mer kommer jag att finna någon glädje i att dela mina backpass med enbart en skock får. (Här vrider jag mina nariga händer och suckar. Djupt.)

Eller så kan man strunta i vad en öm moder anser. Då gäller istället detta: det är hur kul som helst att kämpa sig mör i en backe tillsammans med likar! Och just idag gör jag medelåldersrevolt mot min mor. Hade ett vrålroligt – och snorjobbigt – pass i svettigt sällskap med ULK. (Hoppar nu jämfota av iver.)

Det blev varken Slottsbacken eller Stensturebacken. Men det blev ett backpass – i Ekelundshofsbacken. Med twist. Först springer man uppför den 300 meter långa backen, därefter joggar man 100 meter nedför en lite mindre backe. Vänder och ruschar uppför 100-metersbacken för att till sist jogga nedför 300-meters diton. Detta görs 3*3 gånger, med en liten lugn jogg mellan omgångarna. Nio vändor allt som allt alltså. 18 ruscher…

Jag var definitivt inte snabbast. Men inte långsammast heller. Och ”tränaren” tyckte jag hade fart i steget. Ville gärna se mig på bana. Trodde jag skulle kunna ge veteranerna i K40 en match. Kanske till och med knäcka något klubbrekord. Åtminstone borde jag försöka. För jäklar vad jag skulle springa fort framåt våren.

Jag tänker faktiskt tro på just det. Strunta i vad mamma säger.

………………………………………………………………………

Skenet bedrar – bara lite

Publicerad den av

6

Ibland är man bara FÖR fånig.

Har precis nått backens slut. Hade tänkt vila ett par sekunder inför nästa rush uppför. Men då ser jag en ljuskägla träffa granskogen på backkrönet. Bil på väg. Jag sparkar genast iväg. Plötsligt snabb som en gasell. Rusar med geparden i hälarna hela vägen upp. Lägger på ett par meter extra också. Då hinner bilens bakljus försvinna bakom kröken.  

Fast just ikväll narrades jag inte så farligt. Levde nästan upp till bländverket. Kände mig som ett snabbt hjortdjur på savannen. En gasell utan smärtor i vaden dessutom.

Runda: Uppvärmning – löpskolning – 15 minuter kortbacke (100 m) – nedvarvning.
Sträcka: 7-8 kanske
Totaltid: 48

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

 

Min bästa tid är nu

Publicerad den av

6

Trots ledig (från löneslavandet) dag hamnade löpningen på kvällstid. Lika så gott. Jag är visserligen en A-människa. Pigg som en ekorre på morgonen, grusig i ögonen på kvällskvisten. I allt, utom löpning uppenbarligen. 

Ok, ok jag föredrar dagsljus på mina långpass. Men kvalitetspass kutas gärna i blåskimrande skymning. Eller sammetssvart mörker. Denna afton drog jag iväg till koltrastens kvillrande. Tallstammarna varmröda i solnedgången. På väg hem föll mörkret. Snabbt. De nednötta vägmarkeringarna fick leda mig hem.

Förgyllde hembygdsföreningens årsmöte med åtta vändor uppför kyrkbacken, varav en sprattlig löpskolning. X antal nyfikna blickar höjdes från kaffekoppskanten när jag passerade. Kändes super idag. Lite, lite, lagom mjöksyra alldeles innan krönet. Lyckades hålla steget snyggt och högt ända upp till boulehallen. Kanske försökte jag imponera på småkaksknaprarna?

Pass: Löpskolning. Backe 7*200
Totaltid: 51

……………………………………………………………………………………………………………………………………

Tiddelipom

Publicerad den av

6

Märkligt. Förra backpasset hann jag sju vändor uppför. Idag bara fem? Antingen räknade jag galet, eller så busade jag förra gången. Sprang mer än ordinerade 15 minuter.

I kväll höll jag lydigt tidsgränsen. Trots att kroppen nog gärna tassat uppför ett par gånger extra. Istället fick den sträcka ut lite som den ville under nedvarvningen. Oxå märkligt förexten. I söndags kämpade jag, tyckte jag flåsade som en blåsbälg, med en puls på 155. Under kvällens nedvarvning (nåja) låg pulsen på 165 och jag sjöng med när ”Väderflickorna” gick upp i falsett. Härligt att kuta när allt flyter!

På backkrönet sjöng jag inte direkt, pulsen varierade mellan 178-180, men det kändes bara fint. Pressade inte på lika hårt som förra gången utan koncentrerade mig på att springa enligt Szalkais råd; högt och fint. Undrar om prästfrun tyckte det såg snyggt ut? Jag såg minsann hur gardinen i prästgårdens sovrumsfönster fladdrade till. Fullt begripligt. Min pannlampa skapade säkert intressanta ljusfenomen i deras sovrumstak varje gång jag tog sats uppför backen.

Runda: Uppvärmning – lång backe * 5 – nedvarvning
Sträcka: ca: 8,5
Tid: 53

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Urbota urblåst

Publicerad den av

3

Ibland kommer livet emellan. Ja, inte just i dag kanske, men nästa vecka. Då lägger livet beslag på tid. Livet bortom löpningen alltså. Så jag kastar om lite i träningsprogrammet. Den här veckans planerade ”vila” byts mot nästa veckas hårdare pass. Passar rätt fint. Känner mig nämligen inte alls sliten. Lugnet får komma nästa vecka, och ge rum för resten av livet.

Istället för 6K långsam distans fylldes kvällen med ett backpass. Tur det. För i kyrkbacken var det lä. Där och ingen annanstans. Under uppvärmningen gjorde vinden sitt bästa för att blåsa mig i diket. Överröstade E-type. Jag sprang ikapp med fjolårslöven som jagade fram över vägbanan. Motvinden var märkligt nog lika ilsken på hemresan. Hjärnan helt urblåst när jag dråsade in genom dörren, som nästan flög av gångjärnen i vinddraget.

Så det kändes synnerligen trevligt att trava upp och ner framför prästgården. Men stegen blev knappast höga och fina hela vägen, tryckte nog på lite för mycket. Nästa gång ska jag tänka mer på steget, mindre på farten. Om prästparet tyckte att mina upprepade ruscher uppför backen så märkliga ut lär de ha blivit än mer konfunderade över de märkliga stegkombinationer jag testat dessförinnan. Löpskolning. Inte urbota urblåst – men kände mig definitivt urbota urlöjlig.  2*15 höga skip, 2*15 mångsteg och 2*15 tågång kändes dessutom mer som en försmak än skolning. Gissar att det ska trappas upp i sinom tid. Och intalar mig att det gör gott för min löpstil. 

Runda: Uppvärmning – lång backe * 7 – nedvarvning
Sträcka: ca: 7,5 
Tid: 47

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..